En bekant som arbetar med att skriva mejl hela dagarna berättade häromdagen att hen inte egenhändigt skrivit ett mejl på flera månader. Först förstod jag inte premissen med hens uttalande. Hur arbetar man med att skriva tomma mejl, om man aldrig skriver dem själv? Insåg rätt snabbt att jag lever i något sorts analogt romantiserat förflutet där alla mukamas går runt och tänker i egentänkta ord fortfarande. Min bekant berättade nämligen att hen skriver de flesta av sina mejl med hjälp av AI. Sällan behöver hen ens ändra speciellt mycket av det som AI knåpat ihop. Bara kopiera och skicka vidare.
Jag föreställer mig att detta inte bara görs av min bekant, säkerligen gör andra personer på samma arbetsplats detta. Det skulle betyda att folk i studie- och arbetslivet sitter och frågar AI, därefter kopierar svaren och skickar AI-genererade mejlkonversationer mellan varandra. I förlängningen läser inte mottagaren svarsmejlet i sin helhet, de ber AI att sammanfatta svaren till högst två meningar. Framom att läsa mellan raderna och ta in större mängd information från båda parterna är det istället AI som gör det utgående från de mallar som den kopierat fram. Ingen egen tänkt kommunikation som man skrivit med eftertanke. Läsförståelsen och koncentrationsförmågan faller således mycket snabbt om man använder en sådan metod.
Utöver de följder som påverkar inlärningen och det kritiska tänkandet, påverkar det även miljön. Enligt amerikanska Forbes kommer AI år 2027 att behöva uppskattningsvis 6,6 miljarder kubikmeter vatten årligen för att kyla ner sina servrar. Det innebär att en enkel fråga till AI om ett arbetsmejl rinner ner från bäckar små till miljarder kubikmeters vattenförluster. Forskare menar att de här överväldigande mängderna vatten kommer resultera i ökad vattenbrist i de varmare breddgraderna.
Men nu ska jag inte vara domedagstanten. AI är ett redskap som kan hjälpa en hitta rätt information i stora mängder data och kan ge personer hjälp inför arbetslivet med diverse mallar. Grundproblemet ligger inte endast på individen på grund av den fria marknaden bakom AI, men dess följder kan regleras genom måttlig personlig användning. Det är en porlande liten bäck som man själv ska kunna klara av att reglera innan bäcken runnit ut. Jag utmanade därför min bekant med att försöka skriva ett eget mejl nu som då, kanske också ringa för att forma ord mellan en annan part. Först blev hen förskräckt, vem fan ringer en kollega? Men vem ska då klara av att forma tankarna till slut om vi aldrig egenhändigt gör det? Vem ska tänka tanken vidare överhuvudtaget om vi aldrig gör det?
Rosanna Fellman
Författare, estradpoet och översättare
Kåseriet publicerades i SFV-magasinet 2/2025
