Två klassresor i österled

Författarna Sabine Forsblom och Mikaela Strömberg är djupt rotade i den östnyländska myllan och idiomet. Med anledning av att de gett ut var sin roman, Maskrosgudens barn och Sophie, turnerade de två damerna i Östnyland på hösten, på fem orter från Lovisa i öst till Nickby i väst. Maskrosor och mamseller är den beskrivande rubriken för den varma tillställningen. Med sig hade de gitarristen Robin Bäckman.
Trots att Maskrosen (Forsblom) och Mamsellen (Strömberg) bara hade en dryg timme på sig vid sitt uppträdande på Lilla Villan i Nickby, rann tiden i väg och vi hann med mycket: läsning, sång och musik, förebilder, språk, biografi, ideologi och skratt. Och några kaffetårar.
Tillställningen inleddes med en korsläsning, ett slags collage där Maskrosgudens barn och Sophie angav tonen och förde oss in i romanernas värld där tonfall, temperament och stadsvyer harmonierar.

Olika riktningar. Sophie från 1800-talets mitt har överraskande mycket gemensamt med Betinkan från 1970-talet, det handlar om miljön, både den fysiska och den mentala. Sophie Behse, eller von Behse som hon ibland kallas, kom från en prästfamilj med tretton barn och gifte ”ner” sig med en misslyckad affärsman. Tack vare det andliga och mentala kapital hon förde med sig från barndomen lyckades hon senare i livet prångla sig ur allehanda svårigheter – äktenskapet inräknat. Riktningen på hennes klassresa blev ändå neråt.
Bettina startar från ett underläge, ett hem där den ekonomiska och sociala statusen var låg, men som inte heller det saknade andligt kapital och hennes resa går uppåt. Hennes fristäder var en trädgård och morfars famn, båda motpoler till skolan och samhället där typer som Eva Braun fick härska fritt, där fanns en stämning av att ”alla mobbar alla”. Läraren Eva Braun, eller som hon egentligen heter, Eva Brunström, lär enligt Forsblom ha identifierats av ett häpnadsväckande stort antal läsare hon har varit i kontakt med. Brauns karaktär har av en recensent beskrivits som en blandning av stålull och saltsyra och torde vara ett utmärkt exempel på hur verkligheten överträffar dikten. Det intervjumaterial Forsblom samlat in var nämligen ganska förskräckligt med berättelser om hur till exempel barn som talade dialekt fick sina munnar tvättade med tvål.

Ideologi och arbetsmetoder. Författarna har ett gemensamt ärende, att som Strömberg uttryckte det ”låta folk vara, låta dem ha sin värdighet”, att visa hänsyn och respekt, och vara öppen. Maskrosen springer ur strukturomvandlingens Finland ivrigt flankerat av Anssi Kukkonen, mamsellen Sophie ur S:t Petersburgs bättre kvarter vid Fontankan. Engbertus Jansen, Sophies man, rör sig ofta i samma stadsdelar som Raskolnikov. Forsblom känner också stark släktskap med tonfallet hos de ryska klassikerna, i Bettinas familj läser man Idioten och hennes klass åker på utfärd till Viborg. Mikaela Strömberg berättar att hon påbörjade arbetet med Sophie när hon var på ett residensstipendium i S:t Petersburg 2011.
– Min arbetsmetod är påfallande fysisk, jag rider och städar medan jag författar. En del måste man förstås bara sitta vid datorn, men det är inte så jag i huvudsak arbetar, förklarar hon.
– Jag arbetar väldigt långsamt, men sen när det står där, då är texten ganska färdig.
Forsblom beskriver språket i Sophie som ”lätt, ironiskt, glittrande, som om boken var skriven för hand”.
– Jansen var kallad till precis vartenda höst- och vårting så det finns mycket material om honom. Min man samlade en massa rättegångsprotokoll från arkiven åt mig. Eftersom Strömberg är jurist har hon kunnat läsa och tolka dem.
– Det var roligt att se hur öppen man var på 1800-talet, folk kunde ha lite olika namn vid olika tillfällen. Det var inte så noga. Berättelsen om Sophies levnadsöde var en del av min barndom. Eftersom det är så länge sen de här människorna levde har det inte varit svårt att göra deras berättelser till mina. Jag har känt mig fri att gå in i deras liv utan att känna att jag gör intrång i någons privata upplevelser.
Sophie Behse var Strömbergs farfars farmors mor.

Utvecklingens dramaturgi. Sabine Forsbloms stil är ”mera bubblande, ett flöde” och hon anger villigt vad hon använt för material.
– Jag gjorde intervjuer innan jag började skriva. Och så tycker jag om att tjuvlyssna på folk, säger Forsblom.
– För mig var det en underbar upplevelse att läsa Mikaelas Dessa himlar kring oss städs, som faktiskt blev Finlandia-nominerad fast det var en debutbok. Här fick jag äntligen se det östnyländska språket litterärt gestaltat.
– Monika Fagerholm har också betytt mycket för mig, för att hennes språk kommer inifrån. Så tittar jag på Sitcoms, för dialogens och dramaturgins skull.
Här kunde man inflika att Fagerholm och Forsblom gör lite samma saker i sina romaner, båda gestaltar flickor och deras metoder att hitta en plats i världen. Sophie är också en utvecklingsroman där det spralliga fölet växer upp och blir ett stiligt och i allra högsta grad kompetent sto.