The Erickson farm, Rochester

Dick och Nancy Ericsons farm nära Rochester söder om Seattle är en av de få immigrantfarmer i delstaten Washington som fortfarande är så gott som i originalskick. Den ägdes i tiderna av Dick Ericsons farfarsföräldrar, som emigrerade från Esse och Ytteresse på 1890-talet.

Det är först på vägarna ut från Seattles moderna ”downtown” som det för en långväga resenär börjar gå upp hur immigranternas arv, och speciellt nordiska och därmed även de finska och finlandssvenska immigranters arv, fortfarande färgar av sig på omgivningen. Det märks speciellt i ort- och vägnamnen, och i namnen på gamla offentliga byggnader som finns kvar, som kyrkor och föreningshus. Och det är ju faktiskt inte mer än tre eller fyra generationer sedan de stora immigrantvågorna, då delstaten bildades och skogsindustrin började växa fram i slutet av 1800-talet.
Jonas Erikson hade kommit 1880 till USA för att söka lyckan. Efter arbete på olika håll i det framväxande landet flyttade han till delstaten Washington 1894, och skickade efter sin fru Maria Lovisa Henriksdotter och sonen Alfred, som redan hade hunnit fylla 18 år. 1897 flyttade de till den farm som fortfarande är ”The Erickson Farm”. Farmen är alltså idag, efter några mellanperioder, åter i familjen Ericksons ägo. År 2002 infördes farmhelheten i det amerikanska registret över nationella historiska platser.
Den första delen av huvudbyggnaden är från 1890-talet, men huset byggdes ut och vinden inreddes i och med att barnantalet i familjen ökade efter att Alfred som 35-åring gift sig med Margaret Forsman från Kotka. Den nuvarande byggnadens skepnad kom till på 1930-talet.
– I början gällde ett liv utan elektricitet och rinnande vatten, och där man gjorde allting för hand. Det krävde mycket arbete att karva ut en existens för kommande generationer på farmen, bland annat använde man oxar för att röja åkermark. Småningom växte farmen till en mjölkfarm med 10-20 kor, och med ett hönshus som genererade äggförsäljning. I trädgården odlade man frukt och grönsaker för familjebehov.
– Mina farbröder var snickare, så på femtiotalet moderniserade man också genom att installera större ”picture-windows” på huvudbyggnadens långsida som vetter mot sjön. Vi har originalfönstren kvar på vinden, men har valt att inte återställa dem, dels för att vi gillar utsikten men också för att husets historia genom årtiondena skall synas, berättar Dick Erickson.
Dick Ericksons pappa växte upp på gården, och äktade sedan en flicka från en gård i närheten med immigranter från Övermark.
– På den tiden rörde man inte på sig speciellt mycket. Man växte upp och levde på den egna gården, och utflykterna begränsade sig oftast till närliggande byar på några kilometers avstånd. Och så samlades man för dans vid ungdomsgården i Rochester, som är det närmaste lite större samhället.

Svenskan föll bort på 30-talet. Svenska var hemmaspråket ända in på 1930-talet. Dick Ericksons pappa Leroy, född 1913, lärde sig inte engelska förrän i skolan.
– Jonas Erickson dog 1936, och då bröts på sätt och vis bandet till Finland. Det sammanföll med tiderna före andra världskriget, då det uppstod en sorts rörelse bland immigrantfamiljerna som ledde till att de flesta medvetet gick in för engelskan. Man ville sudda ut det som skiljde människorna åt, och markera att man nu var amerikaner.
Dick Erickson berättar att hans föräldrar inte heller var speciellt intresserade av släkthistoria.
– Det betydde att släkthistorien småningom suddades ut. På grund av den svenskspråkiga bakgrunden utgick även min pappa ifrån att förfäderna kommit från Sverige, och han hade ingen uppfattning om begreppet ”finlandssvensk”.
– Det var först mina egna efterforskningar på 1980-talet som ledde tillbaka till Esse, Ytteresse och Övermark. Vi reste dit utan förhandskontakter, och stal en telefonkatalog i telefonkiosken i Övermark och började skriva brev. Det visade sig att vi befann oss några hundra meter från släkten.
Ständigt underhåll. Huset och ekonomibyggnaderna kräver ständigt underhåll. De senaste åren har huvudbyggnadens liksom den stora ladans och det tidigare hönshusets fundament och tak förnyats.
– Vi har haft farmen i tjugo år nu. Allting går inte att åtgärda på en gång, så det behövs planering och prioritering så att inga omistliga värden går förlorade. Lyckligtvis har hälsan stått oss bi, och jag gillar dessutom att arbeta ute. Det krävs förstås en speciell läggning för att ta hand om ett ställe som detta, men jag har alltid gillat att komma hit ut efter en lång dag på kontoret.
Farmens åkrar är utarrenderade, bland annat odlas idag ekologiska grödor på farmen.
– Vi har aldrig varit jordbrukare, så det känns bra att här är riktigt verksamhet. Själva spenderar vi sammanlagt cirka sex veckor i huset per år. I tillägg inhyser vi med jämna mellanrum släkt och vänner som besöker stället, och så firar vi olika högtider här.

Statusen som historisk plats ålägger också några förpliktelser.
–Huset är inte ett museum i den meningen att det skulle ha öppettider för allmänheten, men vid behov skall huset öppnas för till exempel forskare.