Swedish Finn Historical Society värnar om de finlandssvenska rötterna

Efter de stora emigrationsvågorna i slutet på 1800-talet och början av 1900-talet var nationalromantiska strömningar starka även i USA. Också från officiellt håll kom rekommendationer att emigranter skulle avsäga sig banden till moderlandet, dess kultur och språk, och anamma en amerikansk livsstil och engelska som språk. Och i emigranthemmen ville man förstås också av naturliga skäl att barnen skulle lära sig bra engelska. Men de två trenderna innebar tyvärr också att emigranternas barn och barnbarn i stor utsträckning började tappa kontakten till förfädernas kultur och historia. Det ledde i sin tur även till att medlemskapet i de sociala organisationer som emigranterna i tiderna bildat började sjunka.
Men på 1980-talet skedde en vändning. Då blev det åter legitimt att söka sina rötter. I och med 1990-talet började även internet bli en behändig kanal för sökandet efter information. Och år 1992 grundades Swedish Finn Historical Society (SFHS) med grundtanken att hjälpa till med släktforskning och information om den finlandssvenska kulturen och traditionen.

Släktintresserad sedan barnsben. Wendy Sundquist, ny styrelsemedlem i SFHS, hör till ett litet undantag bland släktintresserade människor. Då de flesta människors släktintresse börjar först i medelåldern eller efter pensioneringen, har Wendy varit intresserad av sina rötter ända sedan barnsben.
– Det som tände gnistan var att jag som ungefär åttaåring hittade gamla fotografier på farföräldrarnas vind. Vem var de, hurudant liv levde de?
Wendy berättar att de brev som fanns sparade tyvärr hade ruttnat bort och var oläsliga, så det fanns sedan inte så mycket att gå efter, då hon senare på allvar ville hitta sina rötter.
Den muntliga historien berättade inte mer än att hennes farfarsfar bytt namn från Karlsson till Sundqvist då han kom till Amerika, medan hans emigrerade bröder behållit namnet Karlsson.
– Under min första resa till Finland 2008 gick jag in i butiken i Molpe och frågade om de visste någon som hette Karlsson. Jag tipsades om Bengt Karlsson, vi träffades, och besökte bland annat kyrkogården. Men ingenting tycktes matcha. Då jag åter kom hem väntade i e-posten kyrkoboksinformation från Korsnäs. Det visade sig att min farfarsfar tagit sin fars släktnamn Sundqvist, och 2013 då jag reste till Finland fick jag träffa ättlingarna till min fars syster, den enda av syskonen som blev kvar i Finland. På plats var bland också Ann-Sofi Backgren med familj, och de råkade ha samma foto på min farfarsfars föräldrar i sin ägo. Inte heller de hade varit säkra på vem fotografiet föreställde.

Detektivarbete. Att göra släktforskning har hittills inte varit alltför lätt, berättar Wendy Sundquist. Från de första tiderna i USA finns inte kyrkoböcker och folkbokföring i samma mening som hos oss, så man måste börja arbeta bakåt med det man har tillhanda.
– Många viktiga primärkällor är inte sökbara på nätet, så det kan bli en hel del fotarbete. Och finns något redan på nätet, kan kännedomen om det vara dålig.
I efterhand blev det även för Wendy uppenbart hur viktigt det skulle ha varit att bevara och förvara brev så de inte far illa.
– I mitt fall hade det ju underlättat efterforskningarna enormt.
En organisation som SFHS kan ge ovärderlig hjälp, säger Wendy Sundquist.
– Jag kände inte till organisationen då jag började mina efterforskningar. För kommande släktintresserade generationer ökar förstås värdet av digitaliserad släktdata än mer, liksom att man kan få sakkunnig hjälp med var man skall börja leta. Det är ett detektivarbete och ett pussel, och det är det som gör det så intressant och givande.
– Kontakter till andra genealogiska organisationer är också viktigt. Även här ökar nätet och ny teknik möjligheterna.

Finlandsvensk-portugisiska rötter. Karen Lundgren besöker SFHS årsmöte och lunch för första gången. Hennes bakgrund är inte enbart finlandssvensk, hon har även portugisiskt blod i ådrorna. Även hon har länge varit intresserad av sina rötter.
– Amerikanska medborgare har inte på samma sätt en platsmedvetenhet som våra europeiska förfäder. Här jobbar man någonstans fem år, flyttar till en annan delstat, och flyttar åter omkring med jämna mellanrum. Det kan bli ganska rotlöst. När jag åker till Finland märker jag att mina kusiner och deras förfäder kan ha bott på samma ställe i århundraden.
Även i Karens fall gäller att den tredje immigrantgenerationen i praktiken tappade kontakten till sitt ursprung.
– Min far visste inte mer än att vi från början kom från Finland, och inte ens min farfar höll kontakt med kusinerna i Finland. På den tiden hörde det till saken att man helhjärtat blev amerikan, och började tala engelska.
Karens första resa efter rötterna ledde till Oravais. Det blev en ögonöppnare.
– Här fanns plötsligt en ny, stor släkt på andra sidan Atlanten..
Sedan den första resan har Karen återvänt tre gånger. På den tredje resan fick hon även med sin far, som aldrig tidigare besökt Finland.
– Det blev en stor upplevelse för oss båda.
Den nya tekniken har gjort att även Karens barn nuförtiden håller kontakt med släkten i Finland.
– Via Facebook går det enkelt. Och kontakterna leder även till riktiga möten, min yngsta dotter besökte nyligen Finland under midsommaren.
De yngre generationerna är inte alltid så intresserade av släktfrågor, men det gäller enligt Karen att konkretisera saker.
– Min dotter var nio år, och fascinerades stort av att kunna besöka huset farfarsfar bott i, och att kunna se på samma träd som han tittat på.