Svenska Gården i Åbo renoveras

Svenska Gården i Åbo ligger vid Auragatan i stadens centrum. Tvärsöver gatan ligger Stadshuset; invigt som Societetshus 1812. Den ena kortsidan av fastigheten gränsar mot Aura å – sommartid ett paradis med strandpromenad och uteserveringar.

Själva tomten utgör en tredjedel av kvarteret Solen och Svenska Gården är ett komplex bestående av tre byggnader. Den största är den massiva huvudbyggnaden, ritad i nyrenässansstil av Frithiof Strandell och färdig inför sekelskiftet 1800-1900. Det andra huset är en vinklad byggnad mot ån ritad i empirestil av Charles Bassi för apotekaren Eric Julin och färdig 1829, två år efter Åbo brand. På innergården finns en ekonomibyggnad som 1988 inreddes till ett föreningscentrum.
När Julins apotek flyttade till Salutorget fick huset bli affärsutrymmen och enstaka bostäder. Den ryska militären ”Åbo –Ålands befästa position” var en av hyresgästerna. En som däremot inte fick flytta in var bildhuggaren Wäinö Aaltonen. Man var rädd att golven inte skulle hålla för lermassorna.
Själva huvudbyggnaden uppfördes som ett hyreshus med affärslokaler i bottenplanet och bostäder i tre våningar. Byggherrar var bland annat tomtägarna bröderna Dahlström och bankirfirman Finlands Bank. Bolaget fick namnet ”Fastighetsbolaget Verdandi”. De största lägenheterna var på 8-9 rum med hall, badrum och toalett. På den stora vinden fanns några små bostäder. Det var fem trappor upp och ingen hiss. Hissar kom först i slutet av 1920-talet men själva paradtrappan fick vänta till 1983!
Rinnande vatten fick man ur gårdens egen brunn. Vattnet pumpades upp på vinden till en jättelik tunna av trä varifrån det rann till lägenheterna av eget tryck. För uppvärmningen av kakelugnarna fanns ett vedlager under gårdsplanen . Där fanns två smala spårvägar på vilka man skuffade veden fram till cirkelsågen och klabbningen.
Kakelugnarna kom från Åbo Kakelfabrik Ab. Det var cirka 150 stycken, från de enkla kakelugnarna i källaren till praktverken i de största lägenheterna. De senare var rikligt dekorerade med bland annat guldfärgade tegel med lejonhuvuden, akantusbladspelare, gravyrer, glaseringar o.s.v.
Alla är naturligtvis inte bevarade men största delen och då hiss installerades i paradtrappan monterade man ned de kakelugnar som stod i vägen. Ett par av dem har monterats upp i femtevåningens restauranglokal. De går att använda men det råder förbud att halstra strömming i dem.
En mycket speciell detalj i huset är att alla fönster skulle öppnas inåt! Det var styrelsebeslut på detta. Kanske av omtanke om dem som skulle tvätta dem? Fönstren beställdes från Bomans möbelsnickeri Åbo och en del byttes ut efter 110 år! På skuggsidorna av huset finns ännu originalramar kvar.
Trapporna och de vackra trappräckena levererades av Julius Tallberg i Helsingfors. För byggnadsmaterial och leveranser per järnväg fanns en depå halvvägs från stationen. Där lagades material som skulle användas.
Man var väldigt noggrann med allt. Leran som grävdes bort för rustbädden fördes till Samppalinna- och Puolalakullarna och blev jord för vackra parker. Staden betalade för leran en summa som motsvarade 100 000 tegel. Sammanlagt behövdes cirka 1,8 miljoner tegel. Sjuttio murare jobbade på bygget.
Butikslokalerna fylldes snabbt. Det var ett brokigt urval som bland annat innefattade ett konditori, Föreningsbanken i Finland, Åbo handskfabrik, CH. Jernvalls modeaffär och en kolonialvaruaffär. I hörnlokalen inrättade sig Finlands Bank och där fanns också ett bankvalv.
Bland hyresgästerna i bostadslägenheterna fanns arkitektens far handlanden V.L.B.Strandell. Konstnärsprofessorn Victor Westerholm bodde i tio år i huset och hans änka Hilma därefter kvar i flera decennier. Deras dotter Greta bodde efter Hilmas död kvar i lägenheten. Hon är den hyresgäst som bott längst i gården.
De första årtiondena gick livet i gamla banor tills de politiska orostiderna kom. Stadshuset låg ju tvärs över gatan och där samlades ofta demonstranter . Verdandis portgång stängdes och fönstren täcktes för till nätterna. En dag fick ett antal familjer besök av ett par beväpnade rödgardister som letade efter vapen. Hos familjen Bergroth hittade de inga vapen men hällde ut all sprit de fann i vasken och avlägsnade sig i god ordning!
Den långa planeringen av ett nytt rådhus i Åbo höll på att eliminera halva tomten då Eliel Saarinen 1917 lade fram sin plan på ett rådhus vid åstranden och en ny paradgata därifrån till Salutorget. Bara hälften av huvudbyggnaden hade blivit kvar efter en sådan operation. I brist på pengar förföll hela projektet slutligen.
På 1920-talet kom sedan den stora förändringen i bolagets verksamhet. I Åbo hade redan under många år diskuterats bristen på en samlingspunkt för det svenska föreningslivet. En av dem som kraftigast pläderade för ”ett eget hem för de svenske i Åbo” var Rafael Colliander.
I maj 1919 bildades ett bolag som fick namnet AB Svenska Gården i Åbo. Bolagets uppgift sades klart ut. Det skulle verka för att ”svenska föreningar skulle få tidsenliga samlings- och sällskapslokaler i Fastighetsbolaget Verdandis gård och för detta ändamål skaffa sig aktiemajoriteten i bolaget”.
Det är klart att projektet på förhand var godkänt av parterna i båda bolagen och fusionen genomfördes den 7 maj 1924.
Föreningarna flyttade till en början in i huset vid åstranden. Behovet av utrymmen var väldigt. Svenska Bildningens Vänner, Arbetets Vänner, Marthor, sångare, o.s.v. fyllde lokalerna. Det krävde ombyggnader, som belastade bolaget och de nya hyresgästerna betalade blygsamma hyror. Också huvudbyggnaden fick nya hyresgäster. Bostadslägenheterna omvandlades till kontorslokaler och företagen kunde betala högre hyror.
Försäkringsbolagen Verdandi och Sampo hade lokaler i huset. Bröderna Dahlströms kontor hade övertagits av Stiftelsen för Åbo Akademi.
Svenska Bildningens Vänners Klubb hade sedan det nya bolagets grundande köpt upp aktier i bolaget. Det skedde med lånade pengar eller med donationer. Efter ett tiotal år hade klubben uppnått aktiemajoriteten i bolaget. Sedermera ändrades klubbens namn till Svenska Klubben i Åbo.
Krigsåren klarade man utan direkta skador men underhållet led av brister på det mesta. Den tidiga isläggningen i skärgården hindrade vedskutorna att leverera bränsle. Hyresgästerna hade dessutom svårt med sina betalningar. Skomakaren, som hade sin verkstad mot Auragatan, fick befrielse från sina betalningar medan han var inkallad till krigstjänst.
När SBV 1954 blev tvunget att lägga ned sin restaurangrörelse bildades en stor sammanslutning av föreningar som övertog hela huset mot ån och det döptes till Gillesgården. Den var en åbosvensk samlingspunkt ända fram till 1990-talet. Också huvudbyggnaden fick flera svenska institutioner som hyresgäster. Arbetarinstitutet flyttade in 1959 och trafiken i paradtrappan blev livlig.
1960-talet var en tid då man i Åbo rev gammalt och byggde nytt och i hastigheten hade det kunnat gå på tok för de gamla husen. Först kom ett anbud på hela fastigheten. Köparen avslöjades inte och någon försäljning blev inte av. Däremot kom ett förslag om att riva hela huvudbyggnaden och bygga nytt. Den planen förföll då det saknades ekonomiska förutsättningar. I själva verket hade man nog inte ens fått tillstånd att riva huset.
Åbo Underrättelsers redaktion, kontor och sätteri flyttade in 1978. Rotationstryckeriet upprättades i en förort. Under 1980- och 1990-talen genomfördes stora förändringar i hela fastigheten. Gårdsbyggnaden fick överta Gillesgårdens namn och inreddes till föreningscentral som administreras av Åbo Svenska Föreningsråd r.f. Huset vid ån hyrdes ut åt en arkitektbyrå och i gatuplanet finns restauranger. I huvudbyggnaden flyttade Svenska Klubben upp i den totalrenoverade vindsvåningen. SFV-studiecentralen flyttade in år 1995.
Nu står fastigheten inför en genomgripande renovering och omorganisation. Kontorslokalerna skall åter bli bostadslägenheter. Det är på sätt och vis en återgång till det ursprungliga. Men utrymmen för de svenska föreningarna skall finnas - så mycket som möjligt.