Sicilianska nobelpristagare

Två sicilianska författare, Luigi Pirandello och Salvatore Quasimodo, har tilldelats Nobelpriset i litteratur – 1934 och 1959. Luigi Pirandello föddes 1867 i Agrigento på Sicilien och dog 1936 i Rom. Pirandello debuterade som lyriker 1885 men det var med några av sina romaner, och framför allt noveller som han framträdde som en stor och originell författare. Hans berömmelse vilar också på det dramatiska verket, Sex roller söker en författare, hans mest spelade alster som också räknas som epokgörande.
Landskapet mellan Siciliens huvudstad Palermo och Agrigento på öns sydkust är i mitt tycke ett av de vackraste i världen. Det finns en ödslig storhet över kullarnas svepande våglinjer. Man ser knappast en människoboning. Här och var hägrar småstäder på bergstoppar och ruiner av någon normandisk eller saracensk borg. Solen skiner på spirande sädesfält och vallmon blommar röd i det som en gång var Roms kornbod. Vi är på väg att möta Agrigento, det antika Akragas i Magna Grecia, den skönaste bland de dödligas städer som Pindaros kallade staden.
I en av världens mest enastående antika platser föddes nobelpristagaren Luigi Pirandello. Han levde inte här i hela sitt liv men ur hemtrakten insuger han seder, traditioner och vidskepelser. En djup melankolisk känsla binder honom till hans hemtrakt. De sicilianska ljuden, färgerna och atmosfären är ständigt närvarande.
Det är söndag i en ett sömndrucket Agrigento. I Tempeldalen några kilometer utanför den moderna staden höjer sig de arkeologiska resterna av Akragas mot vårhimlen. Så här långt från moderlandet sträckte sig den klassiska grekiska civilisationen. Sju tempel reser sig längs kanten av en platå som sluttar lätt ner mot havet. Platån är omgiven av de uttorkade floderna Akragas och Hipsas. Varje tempel är tillägnad en specifik gud och ger ett intryck av storhet och majestät.
Där den antika stadens hjärta en gång fanns, står idag en skog av de träd som av Pirandello kallades den antika mandel- och olivskogen. Den minner nu om en annan värld och en annan tid.
Med kartan uppslagen går vi mot de gamla templen. Marken är täckt av vårblommor och vi möter den hellenska andan i all dess storhet. I nordost finns Demetertemplet, i söder Janustemplet och en kilometer längre bort reser Herkulestemplet sina åtta kolonner mot himlen. Byggd i slutet av sjätte seklet är det äldsta av Agrigentos gudahus.
Flertalet av templen står med brustna kolonner – endast Concordiatemplet reser sig i sin ursprungliga skönhet. Det är det bäst bevarade av grekiska tempel efter Teseustemplet i Aten. Vilken känsla av vördnad. Antikens män promenerade i denna veritabla skog av tempel i kalksten. Stenen är nu ljus och matt på ytan men inbäddade i den ligger tusentals oändligt små snäckor och fossiler.
På platåns högsta punkt står Heras mäktiga tempel i dorisk stil. En storslagen trappa leder upp till den orientaliska portiken. Kolonnerna på sydsidan har fallit sönderfrätta av sciroccon, ökenvinden.
Templens former står i perfekt balans med varandra som bastioner för konst och civilisation. Inbäddade i ett landskap med stora vidder och en av de platser som Pirandello mest beundrade. Här var det fortfarande möjligt att berätta historier av episk karaktär.
Sicilien kom först, och sedan Pirandello, har någon sagt.
Det moderna Agrigento klättrar längs med berget med havet som fond. Afrika ligger inte långt borta. Huvudgatan är smal och slingrande med en mängd branta tvärgator på ömse sidor. Vi söker oss till Piazza Luigi Pirandello. Det är tyst. Några fotgängare går fram längs den knaggliga piazzan. Det enda som bryter tystnaden är ekot av stegen. Jag köper en friterad risbulle, arancino, med köttfärsfyllning vid kiosken invid Teatro Pirandello i nyklassicistisk stil. Byggnaden kännetecknas av tre par joniska kolonner på sidorna av tre stora fönster. Ovanför fönstren finns medaljonger av stora skådespelförfattare och vid ingången en relief som visar Dante Alighieri, far till italienska språket och författare till den gudomliga komedin. Invid finns medaljongen av Pirandello. En symbolisk kontinuitet mellan de två stora företrädarna för italiensk litteratur.
Pirandello skrev volymer av noveller ofta som förstudier till dramerna. De finns samlade i två stora band, Novelle per un anno (1937–1939). Novellerna är förankrade i en konkret, siciliansk verklighet i skarven mellan två århundraden. En sida i samhället som speciellt lockar författaren är det djupa missnöjet hos borgarklassen som är offer för hyckel, själviskhet, fördomar och bedrägerier. Huvudpersonerna i hans verk är ensamma och annorlunda, ”en nolla bland hundratusen”.
Små mästerverk är de i alla fall. Pirandello tar ofta upp kvinnornas Sicilien, och det är färgat i svart som de svartklädda gummorna som sitter utanför husen i byarna på landet.
Jag tittar upp mot de slutna fönsterluckorna. Huset är tyst som ett kloster. Kan jag skymta den svartklädda ensamma sjuka Adriana Braggi i novellen Resan? Hon som inte gått ut ur det gamla huset sedan hon gift sig, men som till slut får se en bit av världen och bestämmer sig för att avsluta sitt liv i Venedig.
Några kilometer från Agrigento ligger stadsdelen Chaos. Här föddes Pirandello en juninatt, som han säger. Han föll som en eldfluga under ett stort pinjeträd i ett ensamt landskap. I ett landskap med uråldriga olivträd som tecknade sig mot det blåskiftande afrikanska havet där eldflugor dansade.
Barndomshemmet är en lantlig byggnad från slutet av sjuttonhundratalet. I den hade familjen flytt för att undkomma den koleraepidemi som då rasade på Sicilien. Rummen är hem för en stor samling av foton, recensioner och utmärkelser, första utgåvor av böcker med handskrivna dedikationer, målningar tillägnade författaren, affischer av hans mest kända verk, som gavs på teatrar världen över.
Jag stannar vid en filmaffisch med Greta Garbo. Som du vill ha mig hette filmen baserad på ett drama skrivet i slutet av tjugotalet av Pirandello.
Vid solnedgången vandrar vi längs en tyst stig mellan mandel och oliver till platsen där pinjen fanns. Under detta pinjeträds enorma krona satt Pirandello och tänkte, målade, vilade och skrev till vänner. Det är här han ville bli begraven. Hans aska lades ner vid den stora pinjen, som nu huggits ner. Stubben finns kvar och i skymningen ser jag några eldflugor som dansar sin dans.