SFV kan vara stolt över mycket!

Ann-mari Häggman säger att det onekligen känns lite ovant att inte längre vara med i SFV:s mittpunkt efter trettiofyrå år.
– Samtidigt märker man att det under den intensivt verksamma perioden sällan funnits tid att riktigt stanna upp för att tänka och re ektera över vart utveckling bär oss, men nu är det då dags även för det.
Om man vill jämföra då med nu och peka på de största skillnaderna säger Ann-Mari Häggman att det främst är skalan som ändrats, fast själva grundtanken bakom SFV nns kvar.
– Då jag kom med 1976 sysslade SFV fortfarande med ganska mycket konkret och rätt småskaligt fältarbete, till exempel starkt engagemang för små skolor och för elever som hade besvärlig skolväg – en viktig uppgift var då t.ex. att stöda skärgårdselever som skulle bo på internat i Åbo. Det fanns ännu då kvar något av det som jag i ordets bästa mening vill kalla syföreningsandan, det att man tänkte socialt genom att man gav ekonomiskt stöd åt elever vars familjer hade det knapert.
I och med att samhället förändrats och SFV:s ekonomiska resurserna vuxit har verksamheten fått en annan prägel och yttat över i den utvidgade SFV-familjen; Svenska studiecentralen, Distis och folkhögskolorna med slutpunkt i Axxell.
Häggman säger att det inte nns orsak till överdriven nostalgi för hur det var förr, SFV måste som alla andra följa med utvecklingen och förverkliga de mål stiftarna hade i förhållande till rådande samhällsstruktur och situation. Tanken på ett livslångt lärande har funnits med i SFV ända från början, och den är i dag lika aktuell som för mer än ett hundra år sedan.

Småskaligheten
fortfarande viktig
– Och fortfarande värnar vi om småskaligheten, och till exempel om svenska skolor på språköar i en finskspråkig omgivning. SFV har som skötebarn haft era sådana skolor, en del har försvunnit som t.ex. den svenska skolan i Sorjos i Karelen och Kasaböle svenska skola i Sastmola. Uppmuntrande är ju att det fortfarande uppstår nya svenska skolor på finska orter, som t.ex. det svenska språkbadsdagiset i Seinäjoki, som kanske leder till att en svensk skola kan återuppstå där. Och även om vi inser att mycket små skolor även dras med problem, vet vi att skolstängningar ofta betyder en snabb nedgång för svenskan, speciellt i randområdena – barnfamiljerna flyttar annanstans.
Lärarna är enligt Häggman alltså i nyckelposition när det gäller det svenska bygget, och de har därmed alltid stötts av SFV. Häggman hoppas också på att man inte bara stirrar på Pisa-resultat då man utvärderar skolorna.
– Vi kan avläsa fina resultat i kunskapsmätningarna, men samtidigt vet vi att många unga inte alltid klarar av trycket i dagens värld. En trygg närmiljö är också viktigt – kanske det viktigaste. Och jag tror på att t.ex. folkhögskolorna än i dag fyller en viktig uppgift – dels är de viktiga kulturhärdar i den bygd där de verkar, dels behöver många av dagens unga ett ”sabbatsår”, där de kan pröva på vilken inrikting de vill ge sina studier och sitt liv, och hur högt vingarna bär.

Snabbare förändringar
Ann-Mari Häggman ser en annan tydlig trend; förändringarna sker snabbare.
– Åtminstone har jag känslan av att man förr hann fundera längre, överväga, växa långsamt. Idag kommer påbuden till exempel gällande utbildningen i en allt stridare ström från myndigheterna, och det är bara att försöka hänga med.
Trots konsolideringen av den fria bildningen och yrkesutbildningen under Axxell-paraplyet är Axxell till sin storlek en rätt liten aktör på det nska utbildningsfältet.
– Så när det gäller det svenska utbildningsstrukturerna i Finland måste det nnas förståelse från statsmaktens sida för att våra lösningar kan se lite annorlunda ut, och inte alltid uppfylla de stora penseldragens kriterier.
En annan stor skillnad om man jämför med hur det var förr är att penningsummorna blivit större.
– I början var SFV:s stipendier mycket små, ansökningarna var färre och styrelsen gick personligen igenom alla ansökningar. En stor del av de stödformer SFV sysslade med har sedermera övertagits av kommunerna. Men det som inte ändrat är att alla stipendie- och understödsansökningar måste granskas noggrant, var och en som sökt ett bidrag måste veta att den blir rättvist behandlad.
Ann Mari Häggman ser det lyckosamt att det även på finlandssvenskt håll finns flera olika fonder dit man kan vända sig för att få bidrag.
– Även om fonderna i viss utsträckning samarbetar, nns det era alternativ – vid en fond prioriteras en sak, vid en annan en annan sak. För SFV är det ju utbildningen som står i fokus: Varje finlandssvensk oberoende av ålder och boningsort skall ha möjlighet att stärka sin kompetens.
Ann-Mari Häggman säger att SFV:s växande resurser har två orsaker: förutseende donatorer och en god förvaltning. När det gäller förvaltningen går tacksamma tankar till SFV:s förvaltningsråd som varit mycket framsynt, och inte darrat på manschetten i kristider.
– Också kanslichefen, som är en visionär, kan ta åt sig en stor del av äran för en lyckad ekonomisk politik.
Häggman gläds över att att SFV än i dag har ett mycket stort förtroende runtom i bygderna.
– Vi är så enormt tacksamma för att man fortfarande kommer ihåg oss med donationer och testamenten. De utgör ryggraden och förutsättningen för den verksamhet vi bedriver. Och glädjande är att resurserna nu vuxit så att vi inte bara stöder enligt ansökningar utan även kan verka operativt och proaktivt.
Det svenska kulturhuset G18 i Helsingfors, som blivit att svenskt rum där det sjuder av olika aktiviteter, är enligt Häggman ett ypperligt exempel på detta.
– Samtidigt är det viktigt att hela tiden se till att man följer testatorernas vilja. Det intressanta är att vi trots en föränderlig omgivning ofta märker att det som legat testatorernas hjärta närmast varit olika slag av utbildning för den egna bygdens ungdom. Men det nns också många som velat stöda SFV:s allmänna verksamhet för svensk utbildning och svensk kultur överlag.
Satsningen på Axxell ligger på samma sätt i linje med de ursprungliga SFV:arnas målsättningar.
– Det är viktigt att finlandssvenska ungdomar har möjlighet till samma yrkesutbildning som finskspråkiga. Och vi behöver ju svenska sjukskötare, snickare, rörmokare...
Ann-Mari Häggman vill ändå höja ett litet varningens finger.
– Det är ändå mycket viktigt att vi inte bara koncentrerar oss på de stora strukturerna. Vi måste vara lyhörda för önskemålen från fältet.
Häggman tycker att det är synd att just fondernas ekonomi och pengarna så ofta lyfts fram i pressen och blir föremål för debatt.
– Pengar är naturligtvis en förutsättning för att vi skall kunna bedriva en meningsfull verksamhet. Men det är ju verksamheten, det som vi kan uträtta, som är det viktiga. Inte tänker man så mycket på makt och pengar. Om jag skulle karaktärisera verksamheten inom SFV, skulle jag vilja säga, att jag ofta slagits av att det fortfarande nns en kreativ och skapande nybyggaranda, trots att föreningen uppnått hög ålder.

Styrelsejobbet har inte känts som arbete
Ann-Mari Häggman säger att arbetet i SFV:s styrelse löpt smidigt. Regionala och politiska dragkamper har lyst med sin frånvaro. Styrelsearbetet har präglats av att alla har dragit åt samma håll.
– Styrelsen har förstås haft en bra representation både regionalt och med olika kompetenser. Men man kan med fog även säga att arbetet i SFV:s styrelse hela tiden präglats av den ursprungliga svenskhetsidén från nationsbyggets början; att genuint jobba för alla finlandssvenskar, och ha hela Svensk nlands bästa för ögonen.
Ann-Mari Häggman tror att hennes verksamhet som folklivsforskare med hela Svensk finland som arbetsfält ledde till att hon invaldes i SFV:s styrelse.
– Sedan 1968 har jag tillvaratagit berättar- och musiktraditioner runtom i bygderna. Det har blivit kring niohundra inspelningar, som idag finns digitaliserade och arkiverade i Svenska litteratursällskapets folkkultursarkiv och i Finlands svenska folkmusikinstitut. Till min stora glädje kommer mina inspelningar i dag till användning, dels av forskare som vill fördjupa sig i finlandssvensk kulturhistoria, dels av unga folkmusiker som vill bygga på sin repertoar.
Häggman minns med stor tacksamhet sina sagesmän som var villiga att dela med sig av sin stora livserfarenhet och kunskap. Många av dem lever inte längre.
– Ibland har jag nu efteråt förundrat mig över det stora förtroende de visade oss unga flicksnärtor, som helt oförberett kunde dyka upp med en bandpelare och mikrofon i högsta hugg. Men det är ju faktiskt hela fyra decennier sedan jag började och jag är inte säker på att man skulle kunna arbeta på samma sätt i dag.
Häggman påminner om att det inte alltid räcker med att bara skriva ner saker för att bevara dem för eftervärlden.
– När det gäller musik kan noter bara återge en del av musiken. För att kunna återge spelsättet och en musikaliskt dialekt t.ex. måste man höra musiken. Ännu bättre är det naturligtvis om man kan se hur stråken förs, hur spelmannen rör sig, stampar och hur kontakten till eventuella dansare fungerar. Därför har vi också strävat efter att lma så många spelmän och dansare som möjligt. Av upphovsrättsliga skäl är det tyvärr inte möjligt att lägga ut materialet på nätet.

Musiken viktig
– Jag växte upp i södra Österbotten i en miljö där man sjöng och musicerade. Morfar sjöng mycket, det var vanligt att det kom folk bara för att lyssna till hans sång. Mina farbröder spelade dragspel. Själv började jag studera musikvetenskap och folkdiktsforskning i Åbo för professor John Rosas.
Häggmans eget instrument har varit piano. Hon har också, som hon säger, fuskat lite i att spela ol, munspel och gitarr. Men urprungligen var det inte musiken eller musikforskning som skulle utgöra den framtida banan.
– Jag studerade nordisk och germansk lologi och siktade på att bli språklärare. Till slut tog ändå folkmusiken över – det var efter att jag kommit i kontakt med Folkkultursarkivet, och jag disputerade på finlandssvensk vistradition, med utgångspunkt i den medeltida legendvisan om Maria Magdalena.
Ann-Mari Häggman tycker inte att det var något så märkvärdigt att hon som ung kvinna blev invald i SFV:s styrelse.
– I SFV:s styrelse hade det nästan alltid funnits minst en kvinna med. På det sättet var SFV mera modernt än en del andra institutioner som länge styrdes av ”bara gubbar”. Kanske det sammanhänger med att SFV verkade inom skolvärlden, där framförallt småskolorna och barnträdgårdarna i hög grad räknades som kvinnornas arbetsfält. SFV har i sin krets haft många starka kvinnor som utfört ett pionjärarbete på folkbildningens område.