Rysztard Kapuscinski, Svetlana Aleksijevitj

Media enligt Kapuscinski. Den polska världsreportern Ryzard Kapuscinski reflekterar över mediernas roll i boken Reporterns självporträtt. När man uppfattar världen via medierna når man bara händelsernas yta. Medierna är inte i stånd att förklara på ett uttömmande sätt, de ger oss bara ett urval. Sammandraget är den allmänna principen för informationsförmedling.

En genomsnittsmänniska i västvärlden vet bara så mycket om världen som de tre största amerikanska tv-stationerna vill att vi ska veta. Alla andra stationer köper material av dem. Då har informationen redan passerat så många filter att den blivit fullständigt anonym. Ingen konkret person står bakom den, där finns inget ansvar och ingen yrkesstolthet.
Medierna utövar inte censur utan manipulation genom val av tema. De serverar en ytterst reducerad och dramatiserad version av historien. Medierna tenderar att tala om en händelse bara då de kan förklara dess orsaker och leverera lämpliga svar. Detta är också en form av manipulation.
Medierna har blivit ointresserade av att återge verkligheten – de är intresserade av att rivalisera med varandra, eftersom medieindustrin drivs av vinstbegär. Handeln med information är i dag världens mest lukrativa business. Stora mediecentra betraktar informationen som en vara, inte som en bärare av sanning.
Massmedierna har i allt större utsträckning blivit en del av nöjesindustrin. Nyheterna serveras slag i slag utan inbördes samband. Censuren förr i tiden innebar brist på information, i dag kvävs vi av för mycket information. Vår hjärna är inte i stånd att ta hand om en sådan massa fakta, ett ogenomträngligt informationsbrus uppstår eftersom vi inte förmår välja i mängden av fakta och ordna dem hierarkiskt.
Orsak och verkan får inte rum i flödet. Det finns ingen framtid och det förflutna existerar inte, allt börjar idag, varje händelse hänger i luften. Det är brist på kontinuitet som gör att det förflutna inte blir historia utan omedelbart hör hemma i arkeologin. Allt förvandlas till fossil, något man inte har en känslomässig relation till.

Seriös, reflekterande journalistik. Visst finns det en seriös tidningspress, vi har ju till exempel Anna-Lena Laurén. Visst förekommer det också reflekterande TV-program, men faktum är att snuttifierings- och sammandragssyndromet hela tiden växer. Tempot och brådskan som vi nu lever med ger upphov till ett tryck från nyhetskonsumenten. Vi vill veta allt nu, genast, ofördröjligen. Medierna ger oss precis det vi vill ha.
Reportaget som inskränker sig till en ren beskrivning har ingen framtid, det klarar kameran så mycket bättre. Reportaget i ord kräver reflexion och kunskap på djupet. Den ambitiösa journalisten har flyttat över till litteraturavdelningen, i medierna finns det inte längre plats för det litterära reportaget. Litteraturens möjlighet att samexistera med televisionen hänger på förmågan att klarlägga och fördjupa bilden. Det ansvarsfulla, det seriösa och det väsentliga måste vara reporterns ledstjärnor. Det finns ingenting som heter objektivitet i ett reflekterande reportage. Objektivismen är en samvetsfråga för den som skriver. Författaren måste själv ge svaret på frågan om det han skriver ligger nära sanningen eller inte. All humanism i skrivandet ligger just i att man bemödar sig att förmedla en sannfärdig bild av världen, och inte en samling schabloner – det är den uppgiften som litteraturen, konsten och kulturen i allmänhet står inför.
Reportaget är en viktig arena för det skrivna ordet i varje nationell litteratur. Dess uppgift är att hjälpa läsaren både att förstå sitt eget land och att lära känna världen. Det är en spegel som reflekterar både inåt och utåt.
I min bokhylla finns två dokumentärberättare vars verk representerar det yppersta man kan finna av seriös och autentisk journalistik. Det är Ryszard Kapuscinski och Svetlana Aleksijevitj.

Att överskrida en gräns. Kapuscinski var ett krigets barn. Han visste vad hunger, rädsla och hemlöshet innebar. Bättre bagage i kombination med nyfikenhet och genuin godhet kunde han inte ha med sig på sina reportageresor. Innan han blev reporter studerade han historia och han hade en dröm:
Min högsta önskan, det som lockade och ansatte mig, inte gav mig någon ro, var egentligen mycket blygsamt. Jag ville bara överskrida en gräns någonstans, vilken spelade ingen roll, det var inte målet, destinationen som var huvudsaken för mig, utan själva den mystiska, transcendentala akten att överskrida en gräns.
Så kan en ung människa känna det som levde i ett så sluten land som Polen då var.
Som reporter kom han att överskrida många gränser. Han rapporterade från oroshärdar från världens alla hörn. Samtidigt lagrade han minnen för att kunna förvandla de koncentrerade nyhetsrapporterna till reflekterande dokumentärberättelser.
Kapuscinskis modell för ett bokprojekt såg ut så här: läsa ett år, resa ett år, skriva ett år. Eftersom han under långa perioder inte hörde eller talade sitt modersmål, polska, höll han språket levande genom att läsa skönlitteratur och poesi på polska. Dessutom läste han kopiösa mängde faktatext. Böckerna hans skrev blev genreöverskridande.
Jag är varken fiktionsförfattare eller tidningsjournalist. Jag skriver mina texter, jag skriver min genre, min litteratur.
Han kallar sina böcker för lapptäcken eller collage, helst säger han rätt och slätt texter. Han använder också det vackra uttrycket litteratur till fots. Hans böcker är poetiska, associativt uppbyggda, de blandar minnesbilder, självbiografiska glimtar, politiska utläggningar, historiska porträtt, anekdoter och konkreta episoder. Han ger röst åt de människor han möter. Hans historiebeskrivning kan bestå av en serie vittnesmål (som i Kejsaren) eller av en polyfonisk kör av vittnande röster (som i Imperium).

Människan i centrum. Kapuscinski blev världsjournalist, ständigt på resande fot, ständigt angelägen om att försöka förstå världen, alltid med människan i centrum. Aleksijevitj har samma focus men hon håller sig innanför det forna Sovjetunionens gränser. Hon reser inte ut i världen, istället färdas hon in mot sin egen historia och en fördjupad insikt i vad det innebär att vara en sovjetmänniska. Hennes berättelser ur det förgångna vidgas till en krönika över framtiden.
Vid första ögonkastet kan de två författarna förefalla vara varandras motsatser, men ju mer jag läser desto tydligare märker jag den djupa medmänskligheten som är central för dem båda. Deras texter har en allmängiltighet som inte vet av gränser. Krig, misär och sorg tar sig liknande uttryck varhelst på jorden vi drabbas. Människohjärtat är överallt lika sårbart. Kärlek, hopp och längtan är alltid starka drivkrafter. I de mest oväntade miljöer spirar den bräckliga styrkan som hyllar livet.
Kapuscinski blev världsberömd och han fick motta många pris och utmärkelser. Länge hoppades jag att hans gränsöverskridande böcker skulle uppmärksammas med det största av alla litteraturpris. När V.S. Naipaul, den ”magnifika tråkmåsen”, fick Nobelpriset i litteratur 2001 ”för att han förenat lyhört berättande och omutlig iakttagelse i verk som dömer oss att se den bortträngda historiens närvaro” kunde det lika väl ha varit Kapuscinski. Det skulle dröja till 2015 innan det var dags för en dokumentärberättare att få Nobelpriset. Årets pristagare har redan fått ett prestigefyllt pris. Hon har tilldelats Kapuscinskipriset 2015. Det känns som om cirkeln slutits.

Svetlana Aleksijevitj. När Nobelkommittén tillkännagav att Nobelpriset i litteratur 2015 tillfaller den vitryska författaren Svetlana Alexsijevitj ”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid” jublade många, inte enbart för att hon är en framstående författare, utan för att en journalistisk gärning nu premieras. Entusiastiskt framhölls det också att Nobelkommittén gjort ett gränsöverskridande val och därmed vidgat sin horisont. Det är första gången priset går till en författare som enbart skriver reportage. (Naipaul hade ju också en rad romaner i bagaget förutom sina stora reportageböcker.)
Inför varje bok hon skrivit har hon intervjuat mellan 800 och 1000 personer och samlat röster till något som genremässigt kallas vittnesmålsroman eller dokumentärroman.
Jag skriver, jag registrerar nuets pågående historia. Levande röster. Levande öden. Innan de blir historia är de fortfarande någons smärta, någons skrik, någons offer eller brott.
Hon efterbehandlar intervjuerna tills hennes egen närvaro försvinner och rösterna känns personliga och autentiska. Alla oväsentligheter är bortputsade, tystnaden och stumheten finns invävd i den gränsöverstigande förvandlingen från erfarenhet till språk, från tal till text. Vad hon lyckas åstadkomma är ”en tidens musik, en musik i ord”.
Jag har sysslat med vad som skulle kunna kallas förbisedd historia: de osynliga spåren efter vår tillvaro på jorden och i tiden. Jag har noterat och samlat in vardagliga tankar, känslor och ord. Jag försöker komma åt själens vardag.
Ödet är den en enskild människas liv och historien är allas vår levnad. Jag vill berätta historien på ett sådant sätt att ödet inte försvinner ur blickfånget ... Den enskilda människans öde ... Författarskapet är både ett kall och ett yrke, i vårt arma land rentav mer öde än yrke.

Sanningens pris. Aleksijavitjs första bok, Kriget har inget kvinnligt ansikte blev klar 1983, men hon anklagades för att vanhelga den heroiska sovjetiska kvinnan och boken kom inte ut förrän Gorbatjov införde glasnost 1985. Tre år efter utgivningen av boken om Sovjetunionens krig mot Afghanistan, Zinkpojkar, inleddes en rättegång mot Aleksijevitj som varade i ett och ett halvt år. I slutpläderingen säger Aleksijevitj: Som människa ... har jag bett om förlåtelse för smärtan som jag har förorsakat, för den ofullkomliga värld, där man inte ens kan gå på gatan utan att beröra en annan människa ... Men som författare ... kan jag inte och har jag inte rätt att be om förlåtelse för min bok. För sanningen!
Men det var inte krigets sanning som domstolsförhandlingarna gällde. Kampen stod kring den levande människosjälen och dess rätt att existera i vår kalla obehagliga värld.
Lukasjenkoregimens påtryckningar och trakasserier ledde till att hon år 2000 lämnade landet. Genom organisationen The International Cities of Refuge Network fick hon en fristad i Paris, sedan i Göteborg och till slut i Berlin. Hon flyttade tillbaka till Minsk 2011. I Vitryssland ges hennes böcker inte ut. Hon får inte vara med i radio och tv, hon är osynlig i pressen. Men eftersom hennes böcker ges ut i Ryssland tar de sig in i landet på olika vägar och blir lästa. Det ska bli intressant att se om Nobelpriset kan åstadkomma en förändring.
Barrikaden är en farlig plats för en konstnär. En fälla. Där försämras synen, pupillerna drar ihop sig och världen förlorar sina färger. Där är världen svartvit. Därifrån kan du inte längre urskilja människan, det enda du ser är en svart prick – en måltavla. I hela mitt liv har jag stått på barrikaderna, men jag skulle vilja lämna dem. Och lära mig att glädjas åt livet. Och få tillbaka min normala syn.
Det märkvärdiga med Aleksijevitjs rapporter från barrikaderna är att de varken är provocerande eller dömande. Hon vill verkligen att läsaren skall förstå något väsentligt om sig själv, medmänniskan och världen. Hon blottlägger den forna sovjetmänniskans vrede, förtvivlan, skam och vanmakt, men också gemenskapen, värmen och behovet av att ha någonting att leva för. Djup förståelse för ”den andra” bygger på självinsikt.
Det blir nog Aleksijevitjs öde att fortsätt att rapportera från barrikaderna. Hennes klarsyn, lyhördhet och poetiska kraft är oumbärlig för oss alla.
I en värld där verklighetsuppfattningen är så starkt färgad av flyktighet och yta, snabba klipp och zoomade bilder, blir dokumentärberättelsen omistlig. Det är författare som Kapuscinski och Aleksijevitj som hjälper oss att förundras över världens rikedom på nyanser. De motverkar förflackning och tunnelseende. De borrar sig ner under ytan och lär oss att uppfatta samband och helheter, orsak och verkningar. Kanske gör de oss mindre vilsna i verkligheten.