Per-Edvin Persson: Kontakten till språkmajoriteten ytterst viktig

SFV:s styrelseordförande professor Per-Edvin Persson vill gärna se på SFV och hela finlandssvenskheten i en lite större kontext än enbart Svenskfinland. Han ser ingen konflikt i att värna om svenskan i Finland genom att också värna om och förbättra kontakterna till majoritetsbefolkningen. Svenskans framtid i Finland har nämligen aldrig varit en angelägenhet enbart för de svenskspråkiga, eller de svenskspråkiga institutioner som byggts upp under Finlands historia.

Ibland lyfts den här inställningen upp som något nytt och radikalt, men när det gäller SFV är det inte något nytt. Sedan 2003 har SFV tillsammans med Svensklärarna i Finland delat ut stipendier till svensklärare i finska skolor. Vi anser att de här lärarna på ett avgörande sätt kan påverka inställningarna till svenska i det finska Finland. Man kan säga att de är våra goodwill-ambassadörer.
Och sådana behövs i högre grad än förr, anser Per-Edvin Persson. Den ställning som svenskan har i Finland idag, bland annat som nationalspråk, är ett resultat av politiskt arbete och beslut – och politiska beslut kan ändras med nya politiska beslut.
– Och det behöver inte nödvändigtvis alls handla om illvilliga reaktioner på en hätsk nätdebatt om svenskan. Om en bred politisk majoritet känner att en sak eller ett förhållande känns onödigt att upprätthålla, försvinner den saken nog på sikt. Och den politiska majoriteten ligger inte hos landets svenskspråkiga, varför det är av yttersta vikt att upprätthålla en livlig och positiv dialog till det finska Finland.
Till stor del handlar det enligt Persson alltså om att utvidga och positivt bemöta den stora goodwill som ändå finns till det svenska inslaget i Finland, men som sällan hörs.
– Hätsk nätdebatt kan man försöka möta, men det är egentligen inte den som är avgörande. Opinionerna överlag verkar fortfarande, år efter år vara de samma: ungefär två tredjedelar av finländarna har en positiv inställning till det svenska inslaget i Finland. Samtidigt visar mätningar att en något större andel inte mera till hundra procent stöder tanken på obligatorisk svenskundervisning. Då är det vettig strategi att även beakta den eventualiteten att det obligatoriska andra inhemska en dag är historia. Det betyder inte att man arbetar för att det andra inhemska skall slopas. Och det är inte heller bort från strävandena att göra den nuvarande obligatoriska svenskundervisningen så intressant och givande som möjligt.
Per-Edvin Persson säger att framtiden för svenskan i Finland handlar om ett kulturarbete, inte om att lära ut grammatik i finska skolor.
– Det är kulturen – att svenskan kulturellt hör till Finland, och dessutom öppnar portarna till Norden, som borde betonas. Det är precis därför som bildnings- och kulturorganisationer som SFV har en roll att spela i det här arbetet. De politiska besluten sätter upp ramarna, men resten är kultur.

Engelskan inte ett hot. Många observatörer är rädda för att det sist och slutligen är engelskan som på sikt tar över, att båda de inhemska nationalspråken är i fara.
– Man kunde kanske tro det, då engelskan blivit vårt nya lingua franca i internationellt umgänge. Men som de föregående utländska orden visar: ur lite längre historiskt perspektiv visar det sig att det internationella umgänget helt enkelt väljer det språk som är populärast just då. Under 1500-talet vimlade det till exempel av italienska låneord i franskan, varav bara en handfull finns kvar idag.
Engelskans stora dominans påverkar förstås de regionala språken med lånord och nya begrepp, och blir en sorts utmaning för regionala, mindre språk, men Per-Edvin Persson ser ändå inte en risk för att utplåning.
– Det är lika svårt att tänka sig att engelskan kunde täcka alla de begrepp vi behöver för vår regionala kultur och alla våra egna kulturella företeelser. Lika lite som goda tekniska kunskaper i engelska automatiskt skulle föra med sig några insikter gällande den anglo-saxiska kulturen, eller de kulturella och sociala förhållandena och företeelserna där.
Per-Edvin Perssons enda förbehåll då det gäller engelskan är förstås den lite konstgjorda valsituationen där engelskan sätts mot svenskan som uteslutande alternativ. Eller att engelskan på vissa vetenskapliga områden konkurrerar ut de nationella språken. Han ondgör sig över engelskans dominerande ställning i språkkunskaperna – även andra språk borde kunnas.
– Det måste vi värna om, att de nationella språken har heltäckande ord och uttryck för alla företeelser, att de fullt ut kan vara kulturbärande. Men många gånger händer det ju att man plockar in engelska ord för att man upplever att det ännu inte finns lämpliga egna ord. Det gäller speciellt den nya digitala världen. Så visst skall vi vara alerta, även om det inte finns orsak till panik.
Per-Edvin Persson ser ett större problem i att svenskan i Finland, speciellt i huvudstadsregionen, kan utarmas.
– Det handlar inte mera om att plocka in enstaka engelska eller finska låneord, utan om att svenskan bland de yngre ålderskategorierna riskerar att bli ett blandspråk av svenska och finska. Om man inte senare i livet förmår hålla i sär de två språken blir det problematiskt.
Ett annat problem för en levande svenska är den finlandssvenska relativa numerären. I huvudstadsregionen bor majoriteten av alla svenskspråkiga i Finland, men relativt sett är andelen för liten för att butiker och annan betjäning tycker det är värt att satsa på svenska.
– Det här leder i slutändan till att de svenskspråkiga inte ens ids försöka på svenska, även i fall där man med viss sannolikhet kunde få betjäning på svenska. På det sättet osynliggörs svenskan – inte på grund av någons illvilja, utan på grund av praktiska realiteter eller slentrian.
Per-Edvins farhåga är att det på lång sikt går för svenskan som det gått på de så kallade språköarna.
– Detta förstås med vetskapen om fortsättningsvis starka svenska områden i Österbotten och Nyland. Men om det sker en tillräcklig utspädning i kusttrakterna, dit flyttströmmarna i Finland nu går, kan vi ha en framtid där svenskan lever i de svenska rummen, men utanför dem är samhället i princip enspråkigt. Lite som i Kotka eller Lahtis.

SFV:s möjligheter. Per-Edvin Persson är realist, och säger att varken SFV eller ”de finlandssvenska fonderna” kan förändra det finländska samhällets stora inriktningar. Till skillnad från vad många kanske tror, skulle fondernas utdelning inte ens räcka till för att upprätthålla till exempel det svenska skolväsendet i Finland i ett nödläge. De årliga penningsummorna som skolan kräver är av helt annan magnitud.
– Så vår roll är begränsad till att stöda där var vi kan beräkna att bidragen gör så stor nytta som möjligt, sett ur helhetsperspektivet. Och precis där kommer SFV:s brobyggaraktivitet in – vi måste få med den stora folkmajoriteten i det här. Och förstås den växande skaran tvåspråkiga, som på riktigt vill vara med och stöda strävandena att behålla det svenska inslaget, men som kanske inte riktigt hittar kanaler för det bland de traditionella svenskspråkiga institutionerna.
– Kan vi bygga mellanvägar? Kan vi hjälpa till att skapa lösningar för de här människorna, utan att genast säga nej till alla förslag. Om man på ledarplats i Helsingin Sanomat efterfrågar tvåspråkiga skolor i huvudstadsregionen, borde vi inte då positivt grabba chansen att vara med, och till exempel börja med att skapa definitioner på vad olika sorters tvåspråkiga skolor kunde vara, i stället för att omedelbart sabla ner uppslaget?
Ser man på experiment med tvåspråkiga skolor i andra länder säger Persson att – oberoende av upplägget – borde språkförhållandet vara ungefär 50/50 för att det skall fungera på riktigt.
– Det gör förstås farhågorna på svenskt håll alldeles förståeliga, det finns inte tillräckligt svenskspråkiga elever utan att man måste göra ingrepp i den svenska skolstrukturen. Men skillnaderna regionalt kan vara stora och vi måste beakta dem – för huvudstadsregionens skolor har jag sett siffror som säger att sextio procent av eleverna idag kommer från tvåspråkiga hem. På något sätt borde skolsystemet bättre ta de här eleverna i beaktande, så att elevens båda språk kan utvecklas lika starkt. Det handlar även om det jag tidigare nämnde, att undvika en degenerering till blandspråk. Båda språkgrupperna skulle dra nytta av detta.
Vi behöver enligt Persson helt enkelt olika modeller i framtiden. I Österbotten kan motivet till en tvåspråkig skola vara att de svenskspråkiga eleverna från enhetligt svenska miljöer skall lära sig en god finska. I huvudstadsregionens utspädda svenskhet är önskemålen om vad tvåspråkiga skolor skall leda till helt andra. Allt detta bör redas ut när man inleder försöksverksamheten.
– Det finns ju modeller, både i Europa och ute i världen. Vi måste vara beredda att experimentera. En benhård attityd att inget får förändras kommer inte att hålla i framtiden. Eller hänvisningar till vad det står i lagen. Lagar kan ändras, också utan att vi är med och påverkar dem.

Gräsrötterna fortfarande viktiga för SFv. Per-Edvin Persson ser ingen motsättning mellan att SFV stöder viktiga, större projekt där man kan förvänta sig positiva effekter flera decennier framåt, och samtidigt de svenskspråkiga gräsrötternas blygsammare föreningsaktivitet.
– De utesluter inte alls varandra, och vår syn är att båda stöder SFV:s syftesparagrafer och målsättningar. SFV:s satsningar på större projekt de senaste åren har dessutom aldrig varit bort från bidragen till gräsrötterna, utan större projekt bekostar vi de gånger avkastningen på vårt kapital varit bättre än väntat.
Men enligt Persson är de större projekten, som till exempel satsningar på lärarutbildningen, det enda sättet för SFV att göra en skillnad på de samhällsområden som syftesparagraferna ger möjlighet till. SFV kan dessutom som en opolitisk förening inte lobba för lagstiftning.
– Att SFV som förening inte är politiskt bunden åt något håll är viktigt och är dessutom en stor fördel. Alla som vill arbeta för det svenska i Finland kan bli medlemmar och stöda SFV:s verksamhet. Man kan nog också vara politiskt aktiv och sitta i styrelsen för SFV, men det skulle sända fel signaler om t.ex. styrelseordföranden vore en aktiv rikspolitiker.

SFV och strategier. Per-Edvin Perssons tid som ordförande har karakteriserats av ett tydligare strategiarbete i styrelsen än tidigare, något han hämtade med sig från sin yrkesverksamhet på vetenskapscentret Heureka i Vanda.
– Man kan säga att det hör till mitt arbetssätt, men det var nog även påkallat. Verksamheten var inte så långt planerad, utan SFV fick agera ”räddare” för allt möjligt som föll i famnen, utan att man i styrelsen riktigt hade hunnit förbereda sig systematiskt. Man släckte bränder där det gick.
Strategierna är enligt Persson nödvändiga för att staka ut framtiden, och för att kunna förankra besluten i de beslutande organen. De skall vara uttalade, då kan de bli en förutsättning för framgång.
– Det strategiska arbetet gör det förstås även lättare för dem som arbetar i organisationen att utföra sitt arbete.