Organisationernas framtid

I mars ordnade SFV Bildning ett seminarium där man diskuterade vad som styr organisationerna nu och i framtiden, behovet av vision och kommunikation och framför allt var dagens medlemmar finns och vad som händer då allt fler gärna gör saker och ting själva utan organisationens mellanhand. Christel Raunio, generalsekreterare vid Finlands Svenska Idrott, var en av de inbjudna gästerna.
– Trenden just nu tyder på att medlemsantalet överlag i föreningar minskat genom åren, och det är allt vanligare att folk ”kommer och går”. För en förening, oavsett storlek, garanterar medlemmar såklart en viss trovärdighet, menar Raunio.
Ett upprop på sociala medier kan idag resultera i internationella evenemang på många håll i världen. Evenemang som dessa livar upp gatubilden och det kollektiva engagemanget men om det här fenomenet kan ses som en slags organisation är förstås en annan fråga.
– Som vi ser det har det kollektiva fortfarande en stor betydelse trots att traditionella föreningar kanske inte lockar medlemmar på samma sätt som tidigare. Restaurangdagen är ett exempel på engagemang utan bindande medlemskap.
Vad styr en organisation? Pengarna styr, svarar Raunio inledningsvis. Många föreningars verksamhet är starkt beroende av yttre finansiering, bl.a. statsbidrag, som i många fall har en tendens att beviljas sent. Detta sätter i värsta fall föreningar på gränsen till en kassakris. En fråga som bör ställas är därför: Behövs alla organisationer? Går det vi gör på varandra? Som exempel på föreningar som slagit sig ihop för att berättiga sin framtid nämner Raunio Monimuotoiset perheet, som består av tio föreningar och förbund. Nätverket kan på så sätt bättre främja sina gemensamma målsättningar.
Lagar tillåter mera flexibilitet och stadgar likaså – föreningar kan och ska inte låsa sin verksamhet. I tredje sektorn är det möjligt att tänka friare, men i bästa fall borde det vara mera utbrett på andra håll också.
– Det finns många frågor man måste ställa sig som organisation just nu: Var finns medlemmarna? Var värvar vi dem? Enligt Raunio måste organisationerna bli bättre på att sälja sig, förädla sina varumärken och synliggöra vad organisationen faktiskt erbjuder.
Var ska ”vi” finnas och i samarbete med vem? Raunio berättar att FSI har samarbetat mycket med finska VALO (Finlands idrott r.f.) och via gemensamma kunskapscentrum. Det är viktigt att man definierar vad de olika aktörernas roll i samarbetet är, t.ex. för FSI är det viktigt att klargöra vad Norrvalla, Solvalla, Brändö gymnasium etc. gör, så att alla spelar med samma regler. Nätverk är viktiga; att styra verksamhet i samarbete med andra aktörer. Effektivitet, trots ordets trendiga natur, förutsätts eftersom man måste visa resultat och göra mätningar även om det oftast finns allt mindre medel. All verksamhet rapporteras i någon form, men hur följer vi upp det? Det finns många olika system för ansökningar och redovisningar inom EU, Finland men också Svenskfinland. Kunde man utveckla ett gemensamt rapporteringssystem? Så skulle många organisationer spara mycket tid och resurser.
Har man en tanke på vad man vill nå säg, inom tre år? Ställd som en fråga till seminariepubliken visste bara två deltagare något om sina organisationers utvecklingscykel på tre års sikt. Det visar att man måste se nuet, men också kunna förvänta sig vad framtiden för med sig.
– Kommunikation är avgörande. Sociala medier har varit en räddning för många föreningar, men att manövrera dem är också en utmaning. Det gäller att hålla fingret på pulsen, men det är oftast någon som hinner före och plockar upp potten, säger Raunio.

Växande individuell kapacitet. Enligt Krister Ståhlberg, professor emeritus i offentlig förvaltning och tidigare direktör för Svenska Kulturfonden, har vi bara sett början av förändringarna i samhället som också på många sätt påverkar organisationernas framtid. Processerna stärks med växande nätaktivitet och olika typer av ”jippon”. En ökad professionalisering börjar dock sakta men säkert kosta, vilket också kan leda till problem. Organisationerna måste rulla på, men t.ex. EU har många gånger orimliga redovisningskrav, som tar luften ur verksamheten.
Det finns både yttre omständigheter som man tvingas anpassa sig till och inre drag, som t.ex. organiserad frivillighet vs. icke-organiserad frivillighet, amatörism vs. professionalism. Folk specialiserar sig alltmer, vilket är en utmaning och möjlighet i fråga om medlemsutveckling.
– Det finns en växande individuell kapacitet i samhället och en mer utbildad befolkning som har större tillgångsmöjligheter, förklarar Ståhlberg. Därför har många börjat ”göra själva”, precis som under Restaurangdagen. Det är en spännande och viktig företeelse med tanke på organisationer. Hur ser konsekvenserna av detta ut? I bygderna idkas mer nödvändighetsverksamhet, medan hobbyverksamheten florerar i städerna, där möjligheterna ofta är flera.
På tal om överlappning, påpekar Ståhlberg att också kommunerna är i behov av en strukturomvandling och större enheter. Faktum är att exempelvis befolkningsmobilitet gör att folk lämnar glesbygden för städerna och verksamhet måste läggas ner. Vi har en för dyr samhällsstruktur och då kan vi inte upprätthålla en likadan service i små kommuner. Det behövs enligt Ståhlberg, en välfärdsmix, där den offentliga, privata och tredje sektorn är sammanlänkade i en större samverkan.
En förutsättning för service är en stärkt ”hierarkisering” inom organisationer, trots att utgångspunkten varit det motsatta. När det råder ekonomisk kris och nedskärningar är oundvikliga, drabbar dessa oftast områden som inte är tillräckligt organiserade.
– Hobby- och fritidsorganisationer kan möjligast stärkas på språklig grund, avslutar Ståhlberg.
Något som både Ståhlberg och Raunio gärna skulle slippa höra är de som år ut och år in motiverar sin verksamhet med ”låt oss fungera som vi alltid gjort och som om världen omkring oss aldrig har funnits”. ◆

Artikeln är skriven på basis av Robert Eklunds sammandrag av SFV Bildnings seminarium ”Organisationernas framtid” 4.3.2015 i SFV-huset G18.