Julen – ett identitetsbygge i förändring

Ponera att du plockar upp en bit pepparkaka, hugger in på den och försjunker i ett varmt och tryggt minne från barndomen. Det är så här den smakar och doftar – en äkta finländsk jul.
– Det är lustigt att många seder upplevs som finländska när de i grunden härstammar från andra länder. När man tänker efter består ju pepparkakan de facto av ytterst exotiska kryddor som kanel, pomeransskal och ingefära, säger Kristina Lundström-Björk, amanuens vid Jakobstads museum.
Enligt Lundström-Björk har merparten av våra jultraditioner kommit via Sverige från kontinenten, stora delar från Tyskland. Pepparkakan kom från 1800-talets Tyskland via Sverige till Finland bland annat genom husmorsskolan i Högvalla.
– Också pepparkakshuset är en importerad tysk tradition. En konditor insåg att man kunde återskapa pepparkakshuset ur Bröderna Grimms saga, som i sin tur bygger på en äldre folksaga, och det blev en enorm framgång. I dag kan husen köpas i färdiga element med bara det roligaste, dekorationsmomentet, kvar.
Finländarna har alltjämt varit flitiga resenärer som tagit intryck av andra kulturer. Det rekordartade antalet människor som i höst flytt eller flyttat till Finland från bland annat Mellanöstern har också traditioner i bagaget. En del av dem kan komma att prägla vårt julfirande framöver.
– Å andra sidan är det ingen nyhet att traditioner förändras även om det kanske sker aningen snabbare just nu. Också finländarna lämnar kontinuerligt bort och plockar in nya element, exempelvis till följd av trender.
Det sistnämnda föranleder en besk grimas. Lundström-Björk tillhör dem som ogillar att de för Jakobstads kända, traditionellt röda symbolerna tro, hopp och kärlek numera också framställs i vitt.
– Ska vi verkligen sälja den vita varianten i museishopen, undrade jag för något år sedan. Det skulle vi. Efterfrågan var så stor.

Våra traditioner utgår ifrån individens behov av gemenskap. I ritualerna spelar barndomens miljöer och minnen en viktig roll, sen har det mindre betydelse om sederna är importerade, omformade eller efterhandskonstruktioner.
Hur blev då tyskarna så uppfinningsrika? Frågan går till Bo Lönnqvist, professor emeritus i etnologi och författare till boken Och nu är det jul … (Schildts 2005), för tillfället sysselsatt med en ny bok om den tidigare nämnda pepparkakan.
– Säg det. Den katolska kyrkan har alltid varit bra på att dramatisera och hitta symboler för den religiösa berättelsen. Julfirandet i sig är en hednisk rit, en midvinterfest, som stöptes om när kristendomen bredde ut sig. Numera firar vi jul till minne av Jesu födelse.
Enligt Lönnqvist hänger också julfirandet ihop med vårt identitetsbygge, det vill säga vilka vi är och hur vi förhåller oss till olika fenomen.
– Identiteten är överlag ett besvärligt begrepp som används slarvigt. Vår identitet är inte en sak utan en nisch, en lök med flera lager, som vi kan plocka olika bitar ur beroende av tid och plats. Begreppet uppstod inom barnpsykologin på 1960-talet. På 1970-talet myntades uttrycket kollektiv identitet och man började tala om den finlandssvenska identiteten.
Lönnqvist ser på julen som ett kontinuerligt kulturbygge, där vi eftersträvar en viss känsla snarare än tingen i sig. Sedvänjor måste praktiseras, omnämnas, monumentaliseras eller miniatyriseras, exempelvis i form av julgran eller julkrubba, för att de ska överleva. De kan se olika ut i olika skeden av livet. Firandet i en barnfamilj ser exempelvis annorlunda ut än hemma hos enbart vuxna.
– Med undantag av Lucia spelar julen en underordnad roll i det finlandssvenska identitetsbygget. Orsaken till Lucias position är att traditionen är så fixerad vid det svenska språket. Luciafirandet i vår moderna tappning kommer från Tyskland via Sverige på 1900-talet och har kommit att användas för att markera finlandssvenskhet.

Den spännande frågan är, enligt Lönnqvist, hur våra traditioner förvandlas nu när halva världen är på vandring. Vilken betydelse kommer mötet med det som anses främmande att ha för hur vi markerar våra sedvänjor?
Han ser det som en självklarhet att bland annat julfirandet kommer att påverkas, antingen så att vissa element förstärks, får ny betydelse eller byts ut. Lönnqvist, som ofta tillbringar vintrarna i Italien, exemplifierar: I en del av staden Genua i norra Italien bereds alltid en julkrubba inför julen. För något år sedan placerade en lokal präst en moské inuti krubban.
– Det blev ett himla hallå. Inte från hans kolleger eller församlingen, utan från det högerpopulistiska partiet Lega Nord. Reaktionerna visade hur julkrubban ansågs tillhöra endast rättroende katoliker. Muslimer ägde ej tillträde. För identitetsbygget krävs alltid en motpart. Står vi för oss själva lägger vi inte märke till det som vi uppfattar som vårt eget.
Kulturkrockar kan, men måste inte, ge upphov till nya och märkliga tolkningar av tidigare traditioner. Hur det kommer att gå i Finland vet vi, enligt Lönnqvist, först efteråt.
– Det farligaste är om vi tar i bruk ett sådant beteende som nedsätter andras människovärde, om julen blir ett propagandamedel. Ingen äger julen. Sedvänjor blir finlandssvenska genom att vi talar om dem som sådana. Programledarna i Strömsö kommer säkert att pyssla med någonting inför jul och finskspråkiga tittare kommer att säga “så där gör finlandssvenskarna”.

Den väntades vänner (DVV) är en ideell och icke-politisk grupp som grundades 2005, och som består av unga muslimer med olika kulturell och nationell bakgrund bosatta i Sverige. På islamportalen.se besvarar de bland annat frågor om julfirande mellan muslimer och kristna. Islam firar inte julen som Jesu födelse och tolkningarna huruvida en muslim kan delta i exempelvis kristna vänners och släktingars julfirande går isär; i vissa fall kan det anses oförenligt med muslimskt leverne (om exempelvis alkohol serveras), i andra fall till och med rekommendabelt som ett sätt att främja viktiga relationer.
– Man kan tänka sig att en muslimsk familj bjuds hem för att fira jul med en kristen familj i Österbotten. Kanske bidrar alla med lite av det egna till en festlig sammankomst. Mångkulturalismen kan upplevas som berikande eller konfliktfyllt beroende av sammanhanget, säger Lönnqvist.
I skolor och daghem har diskussionen hur olika religioner och traditioner ska eller inte ska uppmärksammas redan pågått en tid. Enligt Lönnqvist är den mest framkomliga vägen att tillåta lite av allt.
Plötsligt drabbas han av en vision från Bibeln och den tidens folkvandring: Omvälvande världshändelser inträffar samtidigt som vi förbereder oss för julen.
– Det kristna budskapet om kärlek och fred kan få en ny betydelse i och med den pågående folkvandringen. Samtidigt tvingas kristendomen konfronteras med andra religioner, vilket kan leda till antingen ett stärkt behov av att markera den finländska, kristna julen som del av den egna identiteten eller att influenser från olika kulturer blandas ihop.
– I det senare fallet blir det främmande ett pikant element. Julen blir mer etnisk, säger Lönnqvist och tillägger efter en stund:
– Det ska bli intressant att höra vad prästerna predikar om den här julen. Sannolikt betonas fredsbudskapet och de västerländska värderingarna framom det historiska med Matteus- och Lukasevangelierna.
Därmed inte sagt att förändring är lätt. Finländarna har i regel en konservativ inställning till traditioner. Framför allt ifråga om mat, poängterar Kristina Lundström-Björk.
– Varje år frågar jag barngrupper som besöker Jakobstads museum vad de äter till jul. I korta drag kan sägas att köttbullarna rullat in från Sverige och lutfisken simmat ut, samtidigt som olika former av fiskbord uppstått. Kålrots-, morots- och potatislådorna finns kvar i finskspråkiga hem men uppskattas allt mindre av svenskspråkiga.
Lundström-Björk lyfter fram musikkaféet After eight i Jakobstad och deras numera återkommande julmiddagar i slutet av november. Årets meny hette “Den gränslösa julen – nordisk mat med smak av världen”.
– Sesamfröpanerad laxrulle, grillad grisinnerfilé med fikonmarmelad och getost, hjortronmousse med saffran, marockansk apelsinsallad… Det vattnas mer i munnen på mig när jag läser det här än om det stod risgrynsgröt och skinka, konstaterar Lundström-Björk bakom dataskärmen.
– Allt eftersom traditioner faller bort eller i glömska för en tid är det ju bra att vi får nya i stället. Vad är då bättre än att våra nya finländare bidrar med sina traditioner och den vägen känner sig mer hemma i samhället? After eight har rätt inställning.

Ett modernt fenomen som Bo Lönnqvist noterat är individens behov av att ständigt vara närvarande, i rörelse och bli bekräftad. Så vilken betydelse kan julen att ha för att uppfylla dessa behov?
– Den västerländska starka individualismen möter just nu, på ett väldigt konkret sätt, kollektivismen i bland annat den muslimska världen. Mötet kan medföra en brytning. Kanske den traditionella “hemmets jul”, en idé som utformades under 1800-talet, ger vika för en kollektiv jul där man firar tillsammans exempelvis i kvarteret där man bor.
Än en gång framträder Luciatraditionen; kommer Lucia att bli det julelement som slutligen starkast lever vidare? Det vill säga att vi som samhälle samlas för att tillsammans och med alla våra sinnen bevittna en spektakulär tradition av ljus och värme just när världen ter sig som mörkast.
– Kanske blir julen igen som på Jesu tid – en kollektiv fest – i stället för att vi stänger in oss med våra närmsta anhöriga? ◆