Italienska fönster

SFV-Magasinet 2-2016, sid. 50
Tove Fagerholm skriver om italienska författare och deras böcker.

Fönster: det är något vi har behov av. Den oändliga verkligheten är obegriplig, för att förstå den måste man stänga in den i en rektangel, geometrin bringar ordning i kaos, därför har människan uppfunnit fönstren som är geometriska och all geometri förutsätter räta vinklar. Fönster är människornas räddhågade form av geometri eftersom de fruktar den cirkelrunda blicken, där allt strömmar in meningslöst och skoningslöst, som när Thales betraktade stjärnorna som inte får plats i fönstrets fyrkant.
Ur Det är snart för sent av Antonio Tabucci

Litteraturen är mitt fönster mot världen. Jag läser för att förstå verkligheten. Boksidan har fönstrets rektangelform. Det är i läslampans sken jag inleder varje resa. Jag litar mera på litteraturen än på mina egna sinnen, liksom jag också är övertygad om att litteraturen skärper mina sinnen när jag sedan rent fysiskt befinner mig på resa. Litteraturen inmutar platsens själ. Är det, som Tabucchi skriver, ett räddhågat sätt att se? Det kan så vara, men jag behöver den hjälpen.
Det frapperar mig att mina italienska fönster förefaller tillhöra två kategorier: antingen är det episka berättelser bräddfyllda av italiensk verklighet, förankrade i nuets myller, eller också är det sofistikerat sparsmakade experimentella texter, som leker intertextuell kurragömmalek med läsaren. Till den första kategorin hör Elsa Morante, Silvia Avallone, Sandro Veronesi och Elena Ferrante, till den andra kategorin hör Italo Calvino, Alessandro Baricco och Antonio Tabucchi, och då nämner jag bara författare som jag nyligen läst, eller ständigt återvänder till. Denna gång lämnar jag poesin helt utanför.
Antonio Tabucchi är den italiensk författare som på sistone stått mitt hjärta närmast. Jag känner en märklig hemkänsla när jag läser hans texter. Han är hästhandlarsonen från Pisa, som blev professor i det portugisiska språket och expert på Fernando Pessoa. Han målar inte upp det Italien jag älskar att besöka, hans böcker är i högre grad fönster inåt. De är universella. Det är hans djupa livsvisdom snarare än sydeuropeisk värme som strålar ut från boksidorna. Likväl anar man medelhavsmänniskan fastän han rör sig fritt också utanför sitt hemland, än är han i Lissabon eller Paris, än i Östeuropa, än i den grekiska arkipelagen eller på den indiska subkontinenten. Jag märker att Tabucchis lågmälda melankoli och stillsamma visdom ofta för en dialog med de andra italienska författarna i min bokhylla.
Påstår Pereira: ett vittnesmål är den bok som gav Tabucchi berömmelse utanför Italien. Den utkom 1994, på svenska 1996 och är förlagd till Lissabon år 1938. Pereira är journalist och gör kultursidan i en ”oberoende” tidning. Portugal är en hårt styrd diktatur under Salazar. Det är inte självklart vad man har rätt att säga och vad som är tabu. Vems sanning duger? Tabucchi överlåter den bedömningen åt läsaren genom att allt som oftast skjuta in en reservation i berättelsen genom tillägget ”… påstår Pereira”. Detta vittnesmål i romanform kunde i många avseenden anspela på Berlusconis Italien lika väl som det handlar om Salazars Portugal. Det gisslar de offentliga lögnerna och undanflykterna och är ett angeläget försvar för yttrandefriheten och informationsfriheten. Den milt melankoliska stämningen är skenbar, underströmmarna vittnar om civilkurage och omutlig rättskänsla. I valkampanjen mot Berlusconi användes filmatiseringen av romanen och boken lästes som en pamflett mot Berlusconi.
Tiden åldras fort är namnet på Tabucchis sista novellsamling. Den kom ut i svensk översättning 2011 och året därefter dog författaren, bruten av cancer. Klockans tid håller inte jämna steg med livets tid, säger Tabucchi. Hans texter är däremot tidlösa. I den sista bokens nio noveller befinner sig flera av huvudpersonerna på hög höjd. Skamfilade, åldrade och luttrade blickar de ut mot den djupa ravin döden utgör och minnesbilderna kommer med insikten att de varken kunnat förutse eller påverka sitt eget liv. Slumpen underminerar ständigt det som skulle ha kunnat ske. Tabucchi riktar denna gång focus mot det forna östblocket och 1900-talets skamfläckar, dess offer och förövare. Han befinner sig fjärran från sydländsk sensualism. Än en gång är han moralisten som aldrig moraliserar. Det finns inga varför. Saker och ting fortgår av sig självt, utan några varför, även om ansvaret börjar i drömmarna. ”I en värld som konsumerar strunt som vore det livsnödvändigheter är Tabucchi oumbärlig”, läser jag i en recension av novellsamlingen.
Språkets makt är den enda makt Tabucchi hyllar. Han beskriver sitt författarskap som flaskpost till okända mottagare. Av en slump hittar vi det vi texter vi sökt och längtat efter. Eller är det en slump? Är det vi som söker eller blir vi sökta? Författarskapets syfte är inte perfektion. I en värld som tenderar att se allt i svartvitt behövs ett författarskap som fungerar som en tvättmaskin som missfärgar vita skjortor. Perfektion förknippar han med diktatur, totalism och ideologier. Demokrati är aldrig ett perfekt tillstånd.

Elsa Morante har skrivit det efterkrigstida Italiens största roman, Historien. Till hundraårsminnet av Morantes födelse kom den ut i nytryck 2012. Det är en stor roman i Nobelprisformat, sorgligt förbisedd av Svenska Akademien. Historien är en skandal som varat i 10 000 år, säger Morante. Den historia hon berättar i sin roman utspelas mellan åren 1941 och 1947 i Rom. Romanen har inspirerats av en verklig händelse från 1947, då italienska tidningar rapporterade om hur en mor, hennes döda sexåriga son och en vit fårhund hittades i en liten lägenhet i Testaccio. Modern hade blivit vansinnig av sorg.
Romanens huvudpersoner är en fattig halvjudisk änka och hennes två söner, den halvvuxne Nino och den lille Useppe, som är följden av en tysk soldats våldtäkt en januaridag 1941. Här har ni alltså Historien, precis så som den var och precis så som vi alla bidrog till att den skulle bli, sade Morante. Hon krävde att den drygt 700 sidor tjocka romanen skulle tryckas i billig folkupplaga så att alla skulle ha råd att köpa den.
Historien är bedövande skickligt berättad, sann i minsta detalj, en mörk samtidsväv som lyckas med konststycket att skildra godhet i en ond tid. Med nästan magisk realism skimrar den lille Useppes gestalt. Han är en liten furst Mysjkin, det är inte bara epilepsin han har gemensamt med Dostojevskis Idioten.
Vad har då Tabucchi att påstå om detta? Historien är som kärleken, den är ett musikstycke, och du är musiken. Men du kan inte partituret. Just så måste Useppes hjälplösa mor ha upplevt sin historia.

Elena Ferrante är det hetaste namnet i italiensk nutidslitteratur. Livet låter sig inte berättas, livet levs, säger Tabucchi. Inte desto mindre sjuder Elena Ferrantes berättelser av liv. Den tar sin början i Neapels fattigkvarter på 1950-talet. Den ekar av ljud, myllrar av människor och vibrerar av hetta. Livet är så påtagligt att läsaren sugs in och blir delaktig. Hennes romaner sprids som en löpeld över världen. Själv är hon en gåta, eftersom hon skriver under pseudonym. Hon debuterade 1992 och har sedan dess skrivit ett tiotal romaner som översatts till många olika språk. Nu finns Min fantastiska väninna äntligen på svenska. Del två, Berättelsen om ett namn kommer så småningom.
Sandro Veronesi säger: Vi måste bevara en liten flisa av dårskap. Han föddes 1959 i Prato, är arkitekt, författare, krönikör och förläggare. Han har ett dussin verk bakom sig, den mest kända romanen Stilla kaos är den enda som hittills översatts till svenska. Den fick Stregapriset 2006. Filmversionen kom 2008. Veronesis flisa av dårskap finner vi hos romanens huvudperson Pietro och hans sätt att hantera sorgen efter hustruns plötsliga död. Han intalar sig att han och den tioåriga dottern mår utmärkt, men han släpper inte fram sorgen. Under tre månaders tid flyr han sorgen genom att parkera sin bil utanför dotterns skola och tillbringa dagarna där. Han får besök av vänner, släktingar, arbetskamrater, chefer och okända människor. En del vill diskutera den stora fusion som är på väg på hans arbetsplats. Andra vill berätta om sin egen smärta och sina tillkortakommanden.
Vad skulle Tabucchi vilja säga åt Pietro? När allt kommer omkring finns det alltid något i livet som är värt mödan om man inte är en helt och hållet förkrympt själ och att man måste kämpa mot sin förkrympthet vissa dagar när källan verkar ha sinat, för plötsligt börjar den välla fram igen, det kommer en färsk vattenstråle som sköljer över dig, drar dig med sig och säger till dig att i morgon är det en ny dag.
Silvia Avallone är en av Italiens mest intressanta unga författare. Hon är uppvuxen i Biella i nordvästra Italien i Valle Cervo, har studerat litteraturvetenskap och lever nu som fri författare eftersom hon inte kunde försörja sig på det läraryrke hon utbildat sig för. Debutromanen Stål från 2012 blev en enorm succé och har översatts till mer än 20 språk. Det är ingen vykortsbild för turister Avallone tecknar i sin samtidskritiska utvecklingsroman. Tonårsvännerna Anna och Francesca lever i en liten stad vid Toscanas kust, i hetta, smuts och förfall. Deras brutala mansdominerade värld kretsar kring stadens stålverk. Det är tidigt 2000-tal, präglat av håglöshet, misströstan och oro.
Roman nummer två, Marina Bellezza, har 2010-talets insikt om att havererad kapitalism och finanskris har skapat ett land nära undergång och kollaps. Ungdomsarbetslösheten är över 40 procent, de unga sitter fast i nuets fängelse, de blir aldrig vuxna om de inte finner en hållbar väg ut. Avallones text är laddad med vrede och kärlek, när hon återvänder till sin barndoms avfolkade dal. Hur kan en hel trakt tillåtas dö? Naturbilderna blixtrar förbi som korta ögonblick av hisnande skönhet, men vi är fortfarande fjärran från vykortsbilderna.
Romanens två huvudpersoner, den 22-åriga Marina och den några år äldre Andrea är varandras motpoler, och deras intensiva kärlekshistoria är laddad med dramatik, svek och förtvivlan. Marina, som vuxit upp nära fattigdomsgränsen, är ett barn av den subkultur som sätter individualismen och konsumtionen i centrum. Att vinna till vilket pris som helst är det enda som räknas. Vem bryr sig om samhälle och rättvisa? Sedan tidig barndom har Marina drömt om att vinna synlighet och framgång, hon satsar allt på sin skönhet och sin underbara sångröst. Drömmarna kan man inte befalla över, lika litet som hjärtat, man måste leva i dem så som de vill, påstår Tabucchi. Vad ska man då ta sig till när drömmarna och hjärtat inte talar samma språk?
Andrea är borgmästarsonen som aldrig behövt sakna pengar. Han väljer att göra en annan klassresa än Marina. Han vill överta sin farfars gård, skaffa kor och framställa ost efter bygdens urgamla hemliga recept. Andreas val förfärar hans föräldrar men Avallone visar tydligt att Andreas livsval inte bygger på naivism och romantiska drömmar, det handlar om att återerövra en italiensk identitet som håller på att gå förlorad. Jordbrukssektorn är den enda som har tillväxt i Italien i dag.

Italo Calvino är nog den mest särpräglade av mina italienska favoriter. Antingen älskar man honom eller också ställer man sig fullständigt främmande. Som konstnär ville han skapa något helt nytt, vilket han också lyckades med. Lättheten var hans konstnärliga ideal, troligen för att lätthet är så svår att förvärva. Den lätthet han strävade mot är inte synonymt med lättläst. Han ville uppnå en svävande tyngdlöshet. En djup kontakt med myternas och sagornas värld var hans främsta kraftkälla. Hans raffinerade stilkonst och underfundiga humor gav honom lysande recensioner och hans namn förekom i Nobelprisspekulationerna. Han dog emellertid i förtid, endast 61 år gammal, 1985.
Den första boken av Calvino som översattes till svenska var Klätterbaronen, 1959. Vem kan förkroppsliga lätthetens ideal bättre än den bisarre baron Cosimo, som levde hela sitt liv i ekar, askar och olivträd, som svingade sig från gren till gren och från insikt till insikt och vägrade sätta sin fot på marken. Klätterbaronen har kommit i nyutgåva i romantrilogin Våra förfäder, där Den tudelade visconten och Den obefintlige riddaren också ingår.
Min personliga favorit är det lilla mästerverket Palomar, svensk översättning 1985. Palomar är en person som fäster sig vid de små detaljerna, precis där han råkar fästa blicken. Han avläser en våg, han betraktar eftermiddagsmånen, han ser stararna invadera Roms tegeltak, han ser Universum som en spegel, han tänker och begrundar. Han är nog ense med Tabucchi: Man säger att döden är en gåta, men det faktum att man har existerat är en ännu större gåta.

Alessandro Baricco driver ett skrivaruniversitet i Turin. Han är också en udda person i den italienska parnassen och håller sig sällan inom hemlandets gränser i sina romaner. Han förefaller älska meningslösa projekt. Just förmågan att se det meningsfulla i det meningslösa är kärnan i hans författarskap. I debutromanen Vredens slott drömmer huvudpersonen om att bygga en alldeles egen järnväg. För den skull köper han ett lokomotiv. I Oceanhavet vill professor Bartleboom bestämma havets gränser och I den här historien blir det Ultimos livsprojekt att uppföra den perfekta bilbanan som ingenstans leder och som är en syntes av hans eget liv.
Bariccos hejdlösa berättelser präglas av ohämmad fantasi. Samtidigt infogar han vetenskapliga och tekniska kuriositeter ur det förgångna, han kommer med intrertextuella anspelningar och rent bildningsstoff. Själv säger han att han helt enkelt skriver berättelser.
Spektakulär framgång nådde Baricco med det lilla mästerverket Silke. Den lilla volymen på 120 sidor handlar om köpa och sälja silkesmaskar, om att resa, om passion och om ordlös kärlek i Frankrike och Japan på 1860-talet. Berättelsen är en utsökt skimrande väv, en oväntad och förunderlig läsupplevelse.
Den lilla romanen Utan blod skiljer sig från de andra romanerna för att den saknar de essäistiska inslagen. Det är istället en koncentrerad thriller med blodig början och ett milt och försonande slut. Dramat utspelar sig i en namnlös trakt, som kan vara var som helst. Att personerna har spanskt klingande namn beror enbart på deras musikaliska kvalitet, säger Baricco.
Kanske ett citat ur Den här historien kan sammanfatta hela Bariccos udda författarskap:
Varje vandring har formen av en cirkel, och leder ingenstans utan in i sig själv, för vår rädslas dimma är alltför tät och gatorna som verkar leda någon annanstans är en illusion.

Mina italienska författare öppna fönster mot ett Italien jag svårligen skulle få syn på som turist. Men det viktigaste som läsningen ger mig kunde med Tabucchis ord formuleras så här:
Fönster har ibland inga fönsterluckor, de öppnar sig mot mycket vidare horisonter än verkligheten. Det är fönstret i mitt huvud.
ur Tristano dör

Aktörer
upphovsman: Tove Fagerholm
ägare: Svenska folkskolans vänner
utgivare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
författare
Tid
2016
Typ
Text
Media id/signum
M-2016-23
Ingår i samlingen
SFV-magasinet
Skapat 18.01.2017 av Rabbe Sandelin
Uppdaterat 04.06.2021 av jakob.stenvall