Färöarna - landet bortom havet

När jag första gången kom till Färöarna år 2008 blev jag tagen av det karga men magnifika landskapet där bara gräset grodde.De träd som finns i parker och trädgårdar är planterade och importerade bl.a. från Kanada. Färöarna marknadsför ivrigt sin natur och det är också den man möter först. När man är ute på vandring i bergen känner man hur liten man är – himlen över Färöarna känns vidare än i Finland.
De vindpinade öarna består av hav, berg, dalar och fjordar. Byar och städer ligger för det mesta väster om ett berg, i en dal nära havet. Så skyddas de från Atlantens stormar och vindar. Havet är alltid inom synhåll, och det präglar mycket av livet på öarna där fiske är den viktigaste näringen.
I de små, idylliska byarna och städerna finns smala gator och låga hus, vissa traditionellt svartmålade med grästak och vit- eller rödmålade knutar. De har byggts i människostorlek och det känns som kroppen är i samklang med omgivningen när man vandrar på huvudstaden Tórshavns gator, staden med hela tre trafikljusförsedda gatukorsningar.
Numera är man van vid besökare från världens alla hörn. Det bor cirka 80 olika nationaliteter på Färöarna, även finländare. En av dem är Thorolf Björklund som mötte sin färiska fru Nancy utomlands, blev kär, gifte sig och flyttade till Färöarna 1956. Han var länge Finlands generalkonsul och en viktig kontaktperson för finländska besökare. Den senaste generalkonsulen var affärsmannen och politikern Poul Michelsen. Han sa att han blev för gammal för uppdraget. I år blev han Färöarnas utrikesminister. Ingen ny generalkonsul har utnämnts ännu.
Musiken är viktig. Det är ovisst när Färöarna befolkades, man talar om iriska munkar som kom till öarna på 600-talet men man har i arkeologiska utgrävningar hittat märken från migranter som kommit till öarna tidigare. Vikingarna bosatte sig där på 800-talet, och kom främst via de brittiska öarna.
Färingarna talar färöiska och danska. Färöiskan härstammar från fornnorska med inflytelser från norn som talades på Orkney och Shetlandöarna. Danska var sedan reformationen officiellt språk och färöiskan var förbjuden i kyrkan, skolan och i officiella dokument. Färingarna fortsatte att använda sitt språk i den muntliga traditionen. De historiska sagorna (sagnir), berättelserna (ævintyr) och balladerna (kvæði) gick vidare från generation till generation. Till kvæði, kväden, hör den färöiska kedjedansen som har sina rötter i medeltiden och som har bevarats ända till våra dagar.
Man kan säga att det färöiskan bevarades tack vare muntlig tradition och kväden. Den första kväden skrevs och publicerades av Rasmus Rask 1814. Språket är oerhört viktigt för de flesta färingar. Vissa färöiska dialekter kan begränsa sig till en enda by, och en färing kan på basen av dialekten säga vem som kommer varifrån. En del talar som de gör i Klaksvík i norr, andra talar havnamál och vissa de sydliga dialekterna från Suðuroy. Färingarna är bra på “skandinaviska”, och med svenska klarar man sig rätt bra.
Musiken har alltid varit en viktig del av den färöiska kulturen. Förr var det balladerna kvæði, tættir och vísir som sjöngs – fiolen kom till Färöarna på 1600-talet. Dagens musik är varierande: från folkmusik och körsång till doommetal och rapmusik. Färöarna börjar bli känt för sina internationellt aktade musiker som metallbanden Týr och Hamferð men också genom artister som Teitur, Eivør, Benjamin och Marius Ziska. Om man är intresserad av musik rekommenderas öarnas största musikfestival, G!-festivalen i den lilla byn Syðrugøta, som lockar artister och gäster också från utlandet.
Det var metallmusiken som första gången förde mig till Färöarna. Jag lärde känna färiska musiker och tillsammans med dem har jag arbetat i olika fotoprojekt genom åren. Bandmedlemmarna blev mina vänner, genom dem har jag lärt känna mer folk på Färöarna. Vissa av dem har blivit som familjemedlemmar.
Färingarna är oerhört välkomnande och gästfria. Det kan ta en tid innan isen bryts men när den väl har gjort det är man välkommen i en gemenskap som är mer sammansluten än man är van vid. Familj och vänner betyder väldigt mycket för en färing och släkten kan vara stor.
Ólavsøka – tusen år av traditioner. I juli kulminerar färingarnas år med nationaldagen Ólavsøka (till minnet av Olav den heliges dödsdag) som firas 28-29 juli. Under Ólavsøka samlas familj och vänner från när och fjärran för att fira. Hur många dagar det blir beror på vilken dag i veckan den viktigaste dagen, 29 juli är. Folk bjuds in till varandra för att äta dricka och ta en sup akvavit som erbjuds som välkomstsnaps.
För turisten visar sig Ólavsøkan som en fest där färingarna klär sig i sina dyra nationaldräkter och vimlar runt i Tórshavn med familjen. Där arrangeras evenemang som drar folk från hela landet. Ólavsøka börjar med en parad och man vandrar mot Lagtingets byggnad i centrala Tórshavn för att höra tal och nationalhymnen. Lagtinget börjar sitt år 29 juli. På festagendan är det gudstjänst i domkyrkan, körsång, konserter och nationalsporten kapprodd med flermannade färöbåtar. Festen avslutas med allsång, färöisk dans och kväden vid midnatt. Traditionerna kring nationaldagen är nästan tusen år gamla, man började fira nationaldagen år 1030.

Lokal mat och dryck. Matkulturen präglas av havet och annat lokalt som varit tillgängligt. Lammkött och fisk är viktiga råvaror i det färöiska köket, traditionella maträtter är t. ex. skerpkikjøt (torkat fårkött), fisk, valkött, lunnefåglar och rotfrukter som morötter och potatis. Numera är lunnefåglarna fridlysta, lammköttet importeras bl.a. från Island och de flesta grönsaker från Danmark. De inhemska fåren används mest för ullproduktion. Det finns inget McDonalds men gillar man skräpmat kan man unna sig en Whopper på Burger King. Pizza och pasta var länge vad färingarna ville äta ute, kött och fisk kunde man laga hemma. Den ökade turismen och intresset för lokala mattraditioner har resulterat i fina restauranger som använder traditionella råvaror. Som kuriositet har restaurangen Pizza King infört skerpkikjøtpizza, som det sägs att bara en “riktig färing” kan äta. Alkoholpolitiken är strikt liksom i de flesta andra nordiska länder med ett monopol som säljer all alkohol. Förr i tiden hade man ransoner och beställde alkohol från Danmark.

Dimma, vind och regn – men även sol. Den bästa tiden att resa till Färöarna är på sommaren då det är högsäsong och mängder av lunnefåglar kommer för att häcka. Tack vare Golfströmmen har Färöarna ett milt klimat, milda vintrar och somrar. Men vädret varierar snabbt, många gånger under en dag. Det regnar mycket och de soliga dagarna är få. En djup dimma kan krypa ner från bergen eller från havet på några minuter. Klimatförändringen har gett mer kraftiga stormar och regn än förr. Färingarna talar mycket om vädret, eftersom det dikterar vad man kan göra. På grund av vädret har färingarna en egen takt – om man planerar något är det bra att ha en plan B om vädret inte blir som man önskat.

Ungdomarna flyttar utomlands. Tusentals ungdomar flyttar bort för att studera, ofta till Danmark. De flesta har goda språkkunskaper, så man kan möta färingar som studerar t.ex. i Polen, i Tyskland och på de Brittiska öarna. En del återvänder när det är dags att skaffa familj men många stannar också kvar utomlands vilket upplevs som ett problem på Färöarna som så klart vill ha tillbaka sina ungdomar. De flesta unga färingar jag mött tänker att Färöarna är ett bra ställe att växa upp på och de planerar att flytta tillbaka i framtiden. De ungdomar som stannat kvar har en stor börda att bära. Min vän, ungdomspolitikern Óda Ström, säger att en hel generation tjugoåringar fattas.
– Alla flyttar och man måste hitta nya vänner, säger hon. Det är också billigare att bo och leva t.ex. i Danmark än på Färöarna.



Promenad i lagunen. Något man bör göra på Färöarna är att hyra bil. Det är härligt att vandra i den friska luften uppe i bergen och en upplevelse att åka bil på smala och branta bergsvägar.
För att skapa en bättre infrastruktur har man sedan 1960-talet byggt tunnlar som sammanbinder öarna. Det är numera lätt att resa runt med bil eller buss från ö till ö. Till vissa öar kan manfortfarande bara resa med färja, båt eller helikopter. De äldsta tunnlarna är mycket smala och möten är möjliga bara genom att bilar från ena riktningen väntar i ännu smalare vägfickor.
En vindlande väg leder till den lilla byn Saksun, som ligger i en dal mellan bergen. Om man går ner till stranden kan man vandra på en sandbottnad lagun ända fram till havet. Näst bortom havet ligger USA. Men man bör ha koll på tidvattnet – när Atlantens vågor närmar sig stranden är det dags att vända på klacken.

Vertikala får och det största rovdjuret. Getingen är Färöarnas största rovdjur. Getingar har inte funnits tidigare men har nu invaderat öarna efter att en koloni gömt sig i konstgräset på Tórshavns fotbollsstadion. Getingen har nästan inga fiender, men det påstås finnas fladdermösssom flyger förbi öarna och äter getingar – som tur är.
Färöarnas fauna är mest en mångfald av fåglar och havsdjur. Det största vilda djuret är haren, och nationaldjuret är strandskatan, tjaldur på färiska. Med människan har det kommit får, kor, hundar och katter – samt råttor. Det finns en hästras som var nära utrotning men nu har man lyckats etablera en liten stam som ökar.
Det sägs att fåren i de olika bygderna har sina egna specifika drag. Vissa är arga, vissa vill springa längs vägen när bilarna passerar, vissa är nyfikna o.s.v. På Suðuroy fins det “vertikala får”, de klättrar nonchalant på branta bergväggar utan att ramla i havet.

Den blåa timmen. Vackrast är det i skymningen när solen går ner vid horisonten. Under den blåa timmen blir allt magiskt. Färingarna liksom islänningarna berättar gärna om de sägner och myter man tror på. Att berätta historier tillhör den muntliga traditionen och man tycker om att berätta om sitt land och sin kultur. Hulðufólk är människoliknande mörka varelser som bor i stenarna – de kan bo i vilka stenar som helst men vissa stenar är mer sannolika boplatser. Går man uppe i bergen när dimman kryper in blir man helt säker på att där bor hulðufólk. En annan figur från sägnerna är kópakónan, sälkvinnan, som är en variation av en sjöjungfru. Formationer i naturen har sina egna sägner – andra berättelser kan vara mer nutida som spökhistorier om folk som inte fått ro efter sin död. Färingarna har sitt eget kapitel i de isländska sagorna, Färingasagan (Færeyinga Saga), som berättar hur kristendomen kom till Färöarna. Ingen vet riktigt vem som skrivit den.
Färöarna är ett litet men imponerande land vars folk försöker leva i samklang med naturen – som de är mer beroende av än vi här på fastlandet. Färöarna och dess folk har stulit mitt hjärta och blivit mitt andra hemland, var gång jag reser dit lär jag mig något nytt. Det är ett ställe värt att besöka. Jag hoppas dock att öarna förskonas samma växande turism som Island. Till Färöarna bör man resa med öppet sinne och vördnad för den tusenåriga kulturen, den magnifika och egenartade naturen och ett folk som ännu välkomnar besökaren.