Visst kan man tala om traditioner i ett gammalt hus med anor, men idag borde personer som vill aktivera sig främst tänka på vilka fina möjligheter som ett hus som det här erbjuder, säger ordförande Susanne Sere.
– Just nu har vi ett svenskspråkigt eftis inhyrt, vilket ger oss behövliga intäkter. Men renoverings- och upprustningsbehoven tar aldrig slut i ett gammalt trähus, så till exempel nästa större projekt, fönstren, kommer åter att kräva yttre stöd och finansiering.
Sere berättar att huset och omgivningen är skyddat av museiverket, vilket förstås ställer egna krav på vad man kan göra med den fastighet föreningen äger.
– Det är ett tvåeggat svärd. Vi har förstås inget intresse av att förstöra en fin miljö, men till exempel kraven på att bara vissa material får användas i inredningen gör att det mesta blir dyrare att genomföra då något skall renoveras.
Konkurrens om människors tid. Ett upplevt problem är att frivilligverksamhet idag har så mycket annat att konkurrera med då det gäller människornas tidsanvändning. I de flesta familjer arbetar dessutom båda föräldrarna. Sekreterare Gode Lahtinen säger att detta leder till ett tydligt resultat:
– Det är tyvärr mest vi gamyler och pensionerade som har tid att sätta ner på verksamheten. Nu är det vi sjuttioåringar som under talkona klättrar här i träden utanför, och sågar ner murkna grenar. Yngre krafter skulle verkligen behövas.
Man kunde tro att mycket även hänger ihop med att de svenskspråkigas andel av befolkningen i Lojo minskat från trettio procent till fyra procent sedan föreningen grundades. Men det är inte hela sanningen.
– Antalet svenskspråkiga har inte minskat så mycket på grund av inflyttningen. Och idag ökar faktiskt de svenskspråkigas antal lite igen, då många flyttar ut och väljer att pendla till Helsingfors.
Rolf Grandell säger att svenskan i Lojo har en stor fördel tack vare en välvilligt inställd kommunal beslutsmakt.
– Kommunfullmäktige har två gånger enhälligt röstat om att frivilligt behålla Lojos tvåspråkiga status, trots att procentandelen svenskar idag underskrider lagens krav.
Verksamhet, trots allt. Och utan verksamhet är föreningen sannerligen inte. Dagens aktiva ser till att det alltid händer något.
– Vi har litterära kvällar, allsångskvällar för alla åldrar, kockklubbar, vi bjuder in förskolebarn. Vi har olika sorters kulturprogram, vilka bland annat SFV stöder, som författar- och artistbesök. Ami Aspelund, Thomas Lundin och Arne Alligator har besökt oss, och senast i augusti hade vi webbfenomenet Christoffer ”Gusi” Strandberg på besök, berättar ordförande Susanne Sere.
– Ibland är det tjugo i publiken, ibland trettio, ibland är det fullt hus. Vi försöker förstås erbjuda något som avviker från det som alla andra håller på med.
Tiderna förändras. Mycket av föreningslivet och frivilligverksamheten i bygderna uppstod i tiderna på ett naturligt sätt kring ortens dominerande industri. I Lojo var det kalkfabriken, som i 65 år leddes av Petter Forsström, även kallad Kalk-Petter. Han tog väl hand om personalen, stödde föreningsverksamheten, och initierade och bekostade byggandet av många samlingsplatser och fritidsanläggningar.
– Då industriverksamheten sedan avtog eller flyttade bort, samtidigt som mycket annat började tävla om människornas fritid, är det klart att den ekonomiska ekvationen blir lite svår, säger Grandell.
– Men inte är det något att strö aska i håret för, det är bara så som det är, och vi måste anpassa oss.
Till föreningens 100-årsjubileum utkom 2006 en förnämlig historik skriven av Torsten Bergman: ”Historien kring ett hus i norr”. Läser man boken märker man att utmaningarna för tio år sedan långt var de samma som idag. De lösningar som framkastats längs med åren har inte heller förändrats, men Susanne Sere ser åtminstone inte en framtid där föreningen försöker locka fler aktiva genom att göra sig av med Åsvalla, för att sedan har sin verksamhet närmare Lojo centrum.
– Svenska föreningen utan Åsvalla är så gott som otänkbart. Huset är ändå så unikt i Lojo. Och vi klarar löpande kostnader med att hyra ut huset för fester och bröllop. Det har till och med gått så att arrangerandet av bröllopsfest på Åsvalla blivit en tradition i vissa familjer.
Fondernas roll. För de stora, nödvändiga husrenoveringarna kring 100-årsjubileet trädde fonder och Lojo stad till, men faktum är att understöd idag främst ges till kulturverksamhet.
– Visst ställer fonderna tacksamt upp när något oersättligt måste räddas. Men till deras uppgifter hör ju främst att stöda kulturaktiviteter, säger Rolf Grandell.
Åsvallas fönster är nästa i renoveringsturen, men det är alltså mycket svårt att få understöd för denna sorts arbeten, som dåligt sammanfaller med fondernas egna stadgar. De är ändå dyra och krångliga att genomföra för föreningar utan extra tillgångar.
– Träet i fönstren är friskt, men det behövs en ordentlig ytreparation. Talkoarbete intresserar inte längre människorna, och det verkar tyvärr även svårt att idag engagera till exempel yrkesskolor för praktik, de svarar att småjobb som dessa inte intresserar eleverna, berättar Grandell.
– Någon artesankurs kunde kanske jobba på fönstren, men vi kan ju inte skicka iväg fönstren till exempel till Ekenäs.
Rolf Grandell tror ändå att förenings- och frivilliga aktiviteter i samhället fortfarande behövs. Kanske nu mer än de senaste åren.
– Folk vill samlas socialt och på riktigt, trots livet på skärmarna. Det hårdnande samhällsklimatet är i sig inget positivt, men det kan också leda till att gemenskapsverksamhet åter får mer fotfäste än individualismen. Saker går i vågor, det visar även vår över hundraåriga historia. Inte ger vi oss så lätt.