Vad är nu detta? Nya tidningar överraskar

Efter fem månader och ett tjugotal nummer (NÖ utkommer en gång i veckan) kan man lugnt konstatera att tidningen blivit en succé. Antalet prenumeranter steg omedelbart över tusenstrecket, och börjar redan närma sig siffrorna för gamla Östis. Man har tagit stora delar av den lokala annonsmarknaden, och tidningens innehåll och yttre är tämligen proffsigt.
Det sistnämnda är anmärkningsvärt eftersom tidningen helt utges med frivilliga krafter, genom så kallad medborgarjournalistik. Det finns ingen egentlig redaktion, ingen postadress, inga fastanställda, endast en ansvarig chefredaktör utan lön – Kim Wahlroos (eftersom lagen kräver det). Material har man gott om, eftersom det hela tiden flyter in texter, puffar och annat material från läsekretsen. Men framför allt av de fasta medarbetarna, av vilka flera är ungdomar – också det en välgörande motvikt till allt tal om att ungdomar inte längre läser, allra minst dagstidningar.
Entusiasmen kring och glädjen över tidningen är påtaglig överallt i Lovisanejden. Och det kan man förstå, så förkrossade som många blev över att den tidigare så trogna lokaltidningen försvann, och ersattes av en HBL-hybrid som mer eller mindre övergav den egna nejden.
Exemplet har redan smittat av sig. I början av september utkom även första numret av Nya ÖB, med en första gratisupplaga på hela 21 500. En tidning som ersätter tidigare nedlagda Österbottningen, eller ÖB. Situationen i Karlebyregionen är ju i många avseenden identisk med den i Lovisanejden – sorgen och frustrationen över förlusten av den egna tidningen var lika stor. I Kokkola har man grundat ett aktiebolag för ändamålet, medan man i Lovisa har en utgivarförening bakom den nya tidningen, men i övrigt är konceptet likartat.

Så skulle det ju inte gå! Vad ska man nu säga om allt detta? Så här var det ju inte alls meningen att det skulle gå – åtminstone om man får tro medie­analytikerna och medieforskarna. ”Printen” har länge varit dödförklarad, och man säger att det bara är en tidsfråga innan dagstidningarna får lägga lapp på lyckan. ”Några år bara, och sedan har vi på sin höjd två dagstidningar kvar i Svenskfinland”.
I vårt land gäller för tidningsbranschen, liksom för förlagsbranschen, att det i första hand är de stora som tvingats på knä. Helsingin Sanomat har tappat dramatiskt på bara några år, och de stora bokförlagen är en skugga av sitt forna jag. Men i stället kommer nya uppstickare, drivna av entusiaster och entreprenörer med förmåga att utnyttja de drivkrafter som aldrig kommer att försvinna: behovet av det nära och lokala – och njutningen av att kunna läsa på papper.
Vad vi alltså ser framför oss är en strukturomvandling av stora mått – men inte på det sätt experterna trodde. Att mediefältet på grund av den tekniska utvecklingen på gott och ont skulle fragmentiseras, det var alla överens om, och det ser vi omkring oss hela tiden. Men utvecklingen har också gett nya möjligheter, inte bara för snabb digitalisering och globalisering utan också för dess motsats, det vill säga nyhetsproduktion och nyhetsförmedling på gräsrotsnivå – med ”gårdagsteknik”.
Man har nämligen grovt underskattat två saker. För det första att människan har ett outsläckligt behov av lokalitet och nära gemenskaper, för det andra att väldigt många vid sidan av de snabbare medierna, också i framtiden vill ha kvar det tryckta formatet. Framför allt när det gäller böcker och tidskrifter – de utpräglat långsamma medierna – men också när det gäller dagstidningen, inte minst den lokala. Den vill man inte mista, även om man flyttat bort från hemorten.
På annat sätt kan man inte förklara den seghet med vilken det tryckta formatet lever kvar, och nu växer fram som nya knoppar, i ruinerna efter krisande storförlag och tidningskoncerner.

Skrattar bäst som skrattar sist. När det gäller bokutgivningen är den årligen utkommande Bokkatalogen (som i år fyller 30 år!) en god mätare. De stora förlagens dominerande roll är ett minne blott. På finlandssvenskt håll har vi ju kvar bara ett, efter fusionen mellan Schildts och Söderströms – delvis framtvingad just av dyra felsatsningar på digital utgivning. Antalet egenutgivare och mikroförlag växer däremot hela tiden, och inget tyder på att takten skulle avta.
Efter förlagsfusionen var många upprörda över koncentrationen, och bristen på konkurrens inom förlagsvärlden. Oron visade sig vara helt obefogad, eftersom alternativen i dag är väldigt många. Däremot kommer det förmodligen ännu att ta en tid innan de stora tidningarnas kulturredaktörer och andra traditionella kvalitetsdomare har insett det.
Detsamma gäller dagstidningarna, där förändringarna ute på fältet inte tycks ha nått expertisen inom tidningshusen och universiteten. Eller så vägrar man helt enkelt se dem. Låt mig ta två exempel.
Kulturchef Fredrik Sonck kommenterar i en kolumn i HBL 7.9.2015 den osannolika svenska framgången ETC, den uppkäftiga tidskriften med drygt 30 år gamla anor. Den utges sedan 2014 som nationell dagstidning under namnet Dagens ETC, hela fem gånger i veckan (och sedan maj sex dagar), med en redaktion på 25 personer och en upplaga på cirka tiotusen. ”Man hade kunnat skratta sig fördärvad”, konstaterar Sonck, ”om konceptet inte visat sig vara en succé”.
Hur är det möjligt? Enligt Sonck av två orsaker: dels genom högklassig journalistik, dels profilen som rödgrön morgontidning för högutbildade. Kvalitet, alltså, för en välbeställd läsekrets. Och där har Sonck förmodligen rätt. Men han ser inte det mest uppenbara, antagligen för att det är tabu inom tidningsvärlden: det finns fortfarande ett stort sug efter en högklassig dagstidning på papper. Och mer så, ju magrare dagstidningarna blir, upptagna som de är av kampen om marknadsandelarna på den digitala marknaden.
I en kolumn i HBL 16.9.2015 kommenterar KSF:s VD Barbro Teir de färska resultaten i den nationella medieundersökningen KMT (Kansallinen mediatutkimus). Nedgången för papperstidningen har visserligen fortsatt, men det tryckta ordet är fortfarande ohotad etta bland läsarna med 83 procent, jämfört med dator 54 procent, mobiltelefon 41 procent och pekplatta 26 procent. Teir konstaterar att tappet för HBL:s del under våren 2015 var större än vanligt, eller 13,5 procent. Men så kommer det intressanta: ”Detta är ingen överraskning utan ett kalkylerat resultat av den tidningsomläggning som genomfördes i januari i år, där vi började dela mera material mellan HBL, Västra Nyland och Östnyland. Ungefär hälften av de prenumeranterna som har två eller flera tidningar har valt att övergå till 5+2-prenumerationer, vilket syns i HBL:s läsarsiffror.”
Helt medvetet, alltså. Många var upprörda efter omläggningen i vintras, men det var få som visste att strategin var medveten, inklusive den stora förlusten av prenumeranter. Det viktigaste för utgivarna var att få ner de skyhöga kostnaderna för distributionen av papper. Men då missbedömde man nog grovt stämningarna bland sina läsare.

Bristande markkontakt. Något som motsvarar ETC får vi knappast se i Svenskfinland, därtill är vår läsekrets alltför liten. Men man kunde väl säga att Ny Tid (där Sonck tidigare var chefredaktör) delvis fyller den nischen. Hos oss finns tillväxtutrymmet framför allt i lokaljournalistiken, vars betydelse våra tidningskoncerner HSS och KSF de senaste åren konsekvent underskattat. Att radikala omorganiseringar och nedskärningar har varit nödvändiga kan man förstå, t.ex. just på grund av distributionskostnaderna, men det förefaller som om man skulle ha haft ovanligt dålig markkontakt och bristande kännedom om behoven bland läsare och annonsörer, för vilka den utpräglat lokala förankringen är det primära.
Såväl i östra Nyland som i norra svenska Österbotten har koncernernas recept varit detsamma: en fusion av lokaltidningarna till en gemensam region­tidning. I Lovisa var reaktionen snabb och häftig, och det räckte inte länge innan en ny lokaltidning stampades fram. I Karleby har det tagit lite längre, men även där kommer man säkerligen att lyckas lika bra som i Lovisa.

Men räcker medborgarjournalistiken? Hur det ska gå framöver vet vi inte ännu, och visst finns det sådant som inger oro. Medborgarjournalistik och frivillighet i all ära, men man frågar sig ändå hur det i längden ska gå med både orken och kvaliteten. Å andra sidan: ju bättre det går ekonomiskt, dess bättre blir också förutsättningarna att betala ut arvoden åt medarbetarna. Så har redan skett på Nya Östis, efter bara några månader.
Hur arbetsrutinerna och innehållet i de nya tidningarna utvecklas blir intressant att se. Jag antar, och hoppas, till exempel att NÖ småningom får också en fysisk adress, eftersom både redaktörer och läsare behöver en plats att gå till – något Nya ÖB redan från början har insett. Jag hoppas också att man inom ”etablissemanget” får syn på, och bättre förmår uppskatta, det som sker ute i regionerna. Detsamma gäller forskarkåren och journalistutbildningen, som ju borde hänga med i svängarna.
En nackdel med betoningen av det extremt lokala är förstås att den övergripande gemenskap vi kallar Svenskfinland löper risk att ytterligare fragmenteras. Så sker å andra sidan redan nu, också med de traditionella dagstidningarna, eftersom de kommunicerar väldigt lite med varandra och det har blivit allt svårare att både läsa och komma över tidningar från andra regioner.
I huvudsak är jag ändå hoppfull inför framtiden. Det är definitivt för tidigt att räkna ut det tryckta formatet. Boken kommer definitivt att överleva, likaså tidskrifterna. Men också dagstidningarna. Det har Nya Östis och Nya ÖB redan visat, liksom Dagens ETC. Och nya är på väg, det kan ni vara säkra på.