Mina tidigaste minnen av musik är att jag dansar till rytmisk musik framför radion. Jag minns känslan i den eggande rytmen och mina lätta, snabba fötter. Pappa sjöng ofta när vi åkte bil, mest psalmer och allmänna sånger. Han spelade också på fiolen, som hängde på väggen därhemma.
Också i skolan var sången viktig, vi var många i min klass som tyckte om att sjunga och på skolans morgonsamlingar fick min klass ibland sjunga för resten av skolan.
I skolan ledde vår lärare Jonas Borgmästars en juniorspelmansgrupp, där man fick börja i tredje klass. Jag var 3–4 år yngre än min syster och våra lekkamrater, som redan hade börjat spela. Jag var ivrig när jag äntligen hade åldern inne. Som mest var vi 40 barn.
”I min omgivning fanns inga modeller för professionellt musikerskap, även om sång och musik var högt värderade fritidsaktiviteter.”
Varje sommar åkte vi på spelmansstämmor som samlade upp till 500 spelmän. Vår lärare inspirerade oss till att lära oss den lokala folkmusiken från Esse och att spela med hängivelse. Esse spelmanslag, där de vuxna spelade, skapade också en viktig modell för oss. Vi reste till spelmansstämmor och uppträdde året om på fester och tillställningar.
I tonåren blev jag själv ledare för gruppen som nu kallade sig för Esselåtar och bestod av ett tiotal spelande ungdomar. Gruppen fortsatte att fokusera på den traditionella folkmusiken. Vi spelade med stor inlevelse och vann FM för spelmanslag år 1987.
Att börja studera folkmusik och bli musiker var inte självklart för mig. I min omgivning fanns inga modeller för professionellt musikerskap, även om sång och musik var högt värderade fritidsaktiviteter. Mitt val styrdes mer av intuition, känsla och frihetslängtan än av förnuft. Musiken var en väg till hängivelse, känsla, flöde och uttryck.
I mitt barndomshem spelade radion musik, allt från symfonier, jazz och underhållningsmusik till visor och pop. På den tiden fanns – tur nog – inga begränsande spellistor. I stället bjöds på en mångsidig allmänbildande dos av varierande musikstilar.
Mina musikstudier inleddes med ett år vid Malungs folkhögskola i Sverige. I Malung stortrivdes jag och efter tre veckor stod det klart för mig att jag vill fortsätta studera musik. Jag njöt oerhört mycket av att märka framstegen i mitt spelande. Att vara i musiken kändes som att ”komma hem”, hem till det egna och till mig själv.
Jag hörde om den rätt nybildade folkmusikavdelningen vid Sibelius-Akademin och började jobba för att söka in. Vid evenemang hörde jag unga skickliga folkmusikstuderande spela med många instrument i spännande arrangemang, en musik som jag upplevde vara min egen. Jag kom in på linjen och följande höst fick jag inleda min livslånga djupdykning i folkmusikens värld.
”Att vara i musiken kändes som att ’komma hem’, hem till det egna och till mig själv.”
Studierna gav mig en breddad syn på folkmusiken. Min tradition fick ta ett kliv från återskapande till nyskapande och experimentell. Jag tog modell av forna tiders spelmän, som skapade musik i stunden. Från att tidigare ha fokuserat på 1700–1900-talets spelmansmusik, sträckte sig nu min folkmusik över hela mänskliga historiens gång. Detta gav mig ett mycket djupare förhållande till folkmusiken.
Sedan studierna har jag jobbat som frilansare med en mängd olika projekt; pedagogiska, musikaliska och tvärkonstnärliga. Både solo och med många inspirerande kolleger har jag fortsatt att utforska folkmusiken som ett forum för uttryck, växelverkan och skapande. Fortsättningsvis är det intuitionen, hängivelsen och känslan som styr och leder vidare till följande.
Folkmusiken lever i sin tid. Jag började spela fiol under en tid där spelmansrörelsen var ett globalt fenomen och en följd av hippierörelsen. Vid tiden för mina studier lyftes folkmusiken fram som konstform på estraderna. I dag utgör den en viktig plattform för kreativt musicerande och social gemenskap, som samtidigt är en del av den globala världsmusiken. Den moderna folkmusiken kan innehålla allt från enkla visor och svängiga spelmanstoner till avancerade genomkomponerade virtuosa verk.
Marianne Maans är folkmusiker.
Hon är mottagare av SFV:s kulturpris 2026
Kolumnen har publicerats i SFV-magasinet 02/26.
