Jämställdheten – ett av de globala hållbarhetsmålen – går ryckigt framåt. Det drabbar både flickor och pojkar. I detta nummer av SFV-magasinet kan du läsa en artikel av forskaren Harry Lunabba, som i sin forskning fokuserar på pojkar och maskuliniteter. Han opponerar sig mot både infantilisering och objektifieringen av särskilt pojkar: ”Pojkar är mer än bara pojkar”. Av det följer att flickor är mer än bara flickor.
Populister gillar att konstruera skenbara problem, och servera enkla lösningar. Samma billiga och fördummande lockbeten är de veckotidningstester som lovar svar på hur mycket kvinna eller man du är, utgående från dina egenskaper. Är du modig och handlingskraftig är du man. Är du empatisk och gladlynt är du kvinna. Rena rama gojan. Egenskaper som mod och empati är inte könsspecifika, de är mänskliga.
Också professor Anette Hellman har intresserat sig för pojkar i sin forskning med fokus på förskola och dagis. Hon synade de stereotypa bilderna, där den bråkige pojken ställs i kontrast till den lugna flickan: ”Jag visste, utifrån mina femton år som förskollärare, att det inte stämde. Det fanns alla sorters pojkar – omsorgsfulla, tillbakadragna, kreativa.”
Genom att lyssna på barnen studerade Hellman hur föreställningar om kön formas och förhandlas i dagis. Hon har även gjort internationella jämförelser, och kunnat visa att det som tas för givet i en kontext kan framstå som främmande i en annan.
Den här forskningen är synnerligen intressant ur ett skolperspektiv. Lunabba konstaterar bland annat att kategoriska generaliseringar tenderar att grumla diskussionen om skolresultat. Och värre än så: uppfattningarna om de omogna pojkarna och skolan som misslyckas är inte bara skeva, de blir ett slags självuppfyllande profetior, som ger näring till och upprätthåller snäva könsroller.
Skolan är en nyckelinstitution i ett jämställt samhälle, men också en plats där normer reproduceras och cementeras. Att få syn på de mekanismerna är viktigt. Olikheter finns. Men den som fastnar vid olikheter mellan könen missar att andra olikheter är större och mer avgörande. De sociala. De individuella.
Klassfotot från 1970-talet ter sig progressivt, nästan hoppfullt. Samhällsforskarna är eniga om att utvecklingen går i cykler som spänner över många decennier, med återkommande trender. Men trender är varken hot eller löften om något som med säkerhet skall komma, konstaterade filosofen Georg Henrik von Wright: ”Trender kan brytas och själva insikten om dem kan bli en kraft, som bidrar till förändringen”.
Wivan Nygård-Fagerudd
styrelseordförande för Svenska folkskolans vänner.
Texten publicerades som en kolumn i SFV-magasinet 3/2025
