– Vi håller på att se hur den rättsbaserade ordningen som sakteligen byggts upp efter andra världskriget smulas sönder. Om vi inte gör något nu, så är det slutet på en era. Om mina barnbarn frågar mig om tjugo år vad som hände, så vill jag kunna säga att jag gjorde allt jag kunde. Jag ger inte upp, jag tänker mer anamma ändå, det här ska ni inte få igenom.
Frank Johansson har varit verksamhetsledare för Amnestys finländska sektion i närapå trettio år och säger att han har stort stöd av sina kolleger runtom i världen. Amnesty International är världens största människorättsorganisation med 67 sektioner. Kollegerna stöttar varandra när utvecklingen tar steg bakåt i stället för framåt.
– Jag trivs med att ha en stor frihet att delta i samhällsdebatten och att jag har möjlighet att diskutera med beslutsfattare. Om jag bara var Frank Johansson, tänkare, skulle jag inte ha den här positionen. Den internationella organisationen är ett oerhört brett ryggstöd att ha bakom mig.
Gnistan till arbetet med solidaritet och jämlikhet tändes när Johansson åkte som utbyteselev till USA under läsåret 1979–1980.
– Jag hade drömt om att öppna restaurang, men vistelsen öppnade mina ögon. Jag insåg att jag vill göra något helt annat. Det var första gången jag mötte rasism helt konkret. Min skola i Detroit hade två svarta elever av 1800. När vi körde från förorterna till Detroits centrum mitt på ljusa dagen sade mina vänner att ”det är bäst att du låser dina fönster nu, det börjar bli mörkt där ute”.
Också barndomen i Kenya med skolkamrater från ett trettiotal länder har påverkat hans syn på världen.
År 1982 hade han skrivit studenten och börjat studera journalistik. Det var de stora fredsmarschernas år och Frank Johansson marscherade, vägrade vapen och gick med i De hundras kommitté. Efter sex år med utrikesjournalistik i olika former fick han syn på en annons där Amnestys finländska sektion sökte en pressekreterare. Han sökte jobbet med tanken att han stannar ett par år. Det är 35 år sedan.
– Jag är inte en sådan människa som har behov av att byta jobb hela tiden, jag jobbar hellre långsiktigt. Det finns inga snabbvinster i det här jobbet, man ser resultatet kanske tjugo år senare.
Dagens unga aktivister står inför en värld i klimatkris, med pågående krig och där de mänskliga rättigheterna på olika fronter skärs ned allt mera.
– Det är viktigt att vi bibehåller vår förmåga och vilja att agera. Ungdomarna lever under ett existentiellt hot mot dem själva och deras barn. Men det är viktigt att de ställer upp realistiska mål för sig själva och göra sådant som de tycker att är roligt tillsammans med vänner. Börja lokalt: med den egna staden, skolan, universitetet. Skriv insändare, prata med människor, läs böcker och artiklar. Du är inte ensam ansvarig för allt, utan tillsammans med andra kan du börja så smått. Tänk globalt och agera lokalt.
Vad har gjort dig glad på den senaste tiden?
– Jag blev glad av att Sydafrika drog Israel inför den internationella domstolen, ICJ, för att de vill att domstolen granskar om Israel har gjort sig skyldigt till folkmord. Det är viktigt att länder från den globala södern vill driva de här sakerna.
– Jag blev också glad och inspirerad av Johanna Lecklins utställning om inbördeskriget på Konsthallen och av att Hammarby vann över Göteborg med 4–0. Fotbollen är ett område jag inte kan påverka och det ger bara en enorm frihetskänsla. För mig börjar sommaren när jag första gången går till Ekenäs Centrumplan och ser en av Ekenäs IF:s matcher.
Vad betyder Folkbildningspriset för dig?
– Jag blev förstås jätteglad. Det är ju alltid trevligt att uppmärksammas. När jag tittade på den långa listan av personer som fått priset tidigare, så finns där många som jag respekterar stort. Att få vara en på den listan känns fint. Jag är inte en människa som gör mitt jobb för att få någon form av belöning, men det värmer att något man har gjort upplevs som viktigt och belönas.
Läs motiveringen här
