Jag kände aldrig egentligen min far. Han försvann ur mitt liv då jag var liten, och dog innan jag fick chansen att återknyta kontakten. Jag tänker på honom ibland när jag ska fixa någonting där hemma eller på stugan. Då plockar jag fram den blåa verktygsbacken av plast med rött handtag, som jag ärvde av honom. Pappas miljonlåda.
En man behöver ha en miljonlåda, förklarar jag för min son, och för en stund är kedjan av generationer hel igen. Pappas miljonlåda, ser du, en dag är den din. Dina skruvar och muttrar kommer att blandas med mina och min pappas. Kontinuiteten är återställd.
För den oinvigde: en miljonlåda är en verktygsback med många små fack innehållande en salig och till synes fullkomligt slumpmässig samling av muttrar, skruvar, brickor, spikar, packningar, säkringar, borrbett, hylsor, ventiler, skruvmejslar, insexnycklar från Ikea (ett dussin eller så) och en eller annan tioöresslant (pappa bodde i Sverige). Med mycket mera.
En miljonlåda är fullkomligt unik, det finns inte en annan miljonlåda i världen med exakt samma innehåll. Men de har alla en sak gemensamt. Nämligen att det inte finns en trasig pryl i världen som inte kan fixas med just den rätta skruven och muttern som lådans ägare ofelbart trollar fram ur sin miljonlåda.
Miljonlådan har allt. Den är prylarnas motsvarighet till Gröngölingarnas handbok från Kalle Anka, som innehöll svaren på alla gåtor. Den är också ett bombsäkert sätt att imponera på sin hustru när någon av hennes prylar behöver fixas. "Hur kunde du hitta den rätta skruven så fort? Du tittade ju inte ens på lådan!"
En man känner sin miljonlåda, ser du. Han vet det bara, helt enkelt. Instinktivt. Miljonlådans innehåll kan se kaotiskt ut, allting huller om buller, men mannen vet. Han kan inte förklara det, men lådan talar till honom, den leder hans fingrar till rätt fack. "Pröva den här, den borde passa." Och det gör den.
Folk frågar ibland mig var jag får mina idéer, de som jag använder i mitt arbete som vetenskapsjournalist och författare. "Hur vet du allt det där?" Då berättar jag om pappas miljonlåda och tillägger: mitt huvud fungerar likadant.
Mitt huvud är fullt av små fack med till synes lösryckta bitar av kunskap i en salig röra, huller om buller. Precis som en miljonlåda. Till synes värdelöst skräp. För dig, kanske. Men inte för mig. Miljonlådan i mitt huvud har gett mig min utkomst.
Jag är inte rik, det var inte min pappa heller. Men miljonlådor kan du inte köpa för pengar. Varken den du har i städskrubben, eller den du har i huvudet. De är ovärderliga, men bara för dig. Du bygger dem med åren, bit för bit. Skruv för skruv, triviabit för triviabit.
Släng ingenting! Ser du en herrelös mutter eller en bortkastad bit faktakunskap, plocka upp dem och sätt dem i din miljonlåda. Du vet inte när du kommer att behöva den där prylen, du vet bara att dagen kommer.
När gräsklipparen strular.
När ditt barn behöver hjälp med fysikläxan.
Då kommer du att vara glad för att du har din låda.
Och ditt barn – eller din läsare – kommer att titta på dig med tindrande ögon.
Marcus Rosenlund är vetenskapsjournalist och författare.
Kåseriet publicerades i SFV-magasinet 03/25.
