Fem euro fattigare och en trenchcoat rikare lämnade jag loppiset.
Några dagar senare gick jag ut i vårvädret för att ta en öl med en vän, med min nya trenchcoat och solglasögon på kände jag mig som Charlize Theron i Atomic Blonde. Efter några öl uppenbarade sig cigariller och jag sträckte in en hand i innerfickan för att se om jag hade eld. Där låg ett ihopvikt papper. Jag vecklade ut lappen, texten följde noter och löd:
Uti din nåd, o Fader blid,
befaller jag i all min tid
min arma själ och vad jag har
Tag, Herre, allt i ditt förvar.
Jag hade köpt någons begravningsrock. I den stod jag och rökte döden på en pinne. Vårvädret mulnade och solglasögonen kändes plötsligt malplacerade.
Rocken hade sorterats ut av någon som blivit påmind om sin döda släkting varje gång de tog fram vårkläderna. Denne stackare fick nog och förde den till Röda korset. När jag stod där med psalmbladet i ena handen och cigarillen i den andra slog en tanke mig.
En stor del av min garderob är från dödsbon. Loppade och ärvda plagg i en salig röra.
En gnutta makabert, men också fint. Mina käraste plagg är de jag ärvt av släktingar. Som en sann nostalgiker och romantiker älskar jag gamla kläder. De har en historia. Om jag vet historien bakom ett plagg blir det som en tråd som spinns bakåt, från mig till personen som burit plagget före mig. Jag binds samman med min farfar som stått vid en souvenirshop i Florida 1989 och tänkt: Är inte det här en otroligt fräsig skjorta?
Det visade sig att det faktiskt var en fräsig skjorta, för nu har jag den 35 år senare.
Vi shoppar för mycket kläder idag, det belyste Helen Korpak klart och tydligt i sin ypperliga kolumn Min livsstil upprätthålls av 35 slavar i HBL.
Köp mindre skit är ett enkelt svar på en av mänsklighetens stora utmaningar, men tätt därefter kommer ett annat tips: Slit ut det du har.
Vi gör det väldigt sällan i dagens samhälle. Ett plagg används endast endast sju gånger i genomsnitt. Sju. Gånger. Innan det skeppas till något U-land för att brännas, eller i bästa fall kastas i Röda korsets container med psalmblad och allt.
Det är väldigt tillfredsställande att efter åratal av användning tvingas inse att ett favoritplagg har tjänat dig så väl att det är fullkomligt slut.
Jag fimpade cigarillen och bjöd bort resten. Tittade en stund på psalmbladet i min hand innan jag satte tillbaka det i innerfickan. Det kommer en dag då jag behöver det, för jag tänker ha den här rocken länge. Den är min memento mori-rock.
Kåseri i SFV-magasinet 2/2024
