90200.jpg

Är citat tecken på bildning?

31.05.2024 kl. 16:22
Som ung präst besökte jag en nittioårig kvinna på bäddavdelningen. Hon hade förlorat synen, och bad att vi skulle sjunga en psalm som var nästan helt obekant för mig. Efter tre verser försökte jag sluta, men hon sjöng igenom alla åtta verserna ur minnet. Hon hade inom sig ett ymnighetshorn, som gav henne tröst och kraft i sjukdom och ensamhet.

Förmågan att i olika situationer hitta lämpliga citat ur romaner, dikter eller filo­sofiska verk kan ses som en mätare på bildning. Med hjälp av dylika textfragment kan man tolka en situation, klä en erfarenhet i ord, och upptäcka något djupt allmän­mänskligt i det partikulära. Ett sådant kulturarv förmedlar i bästa fall levnadsvisdom och värderingar som kan tillämpas i olika livssituationer.

Som ung doktorand kände jag mig obildad då jag lyssnade på äldre forskare som på seminarierna till synes obekymrat bollade idéer hämtade från olika teologer och filosofer. Så småningom insåg jag att detta, förutom tecken på lärdom, även var ett maktspel, där man markerade sin status i forskningsgemenskapen.

Citat och referenser har ofta funktionen av att bekräfta och förstärka en grupp­identitet. I vår egen familj utgör referenser till exempel Muminböcker, Star Wars och Sagan om Ringen en självklar del av vår munhuggning både när vi träffas och när vi håller kontakt via olika chatt-kanaler: ”Gogo – var är min gröt?”; ”Hur kan mitt barn vara så dumt?”; ”I AM your father”; ”You shall not pass!!” För utomstående kan dessa citat framstå som pinsamma och nördiga, för oss hör de till vår gemensamma livshistoria.

Här aktualiseras igen citatens ambivalenta funktion att både kunna stärka en identitet och markera gränser mot dem som inte förstår allusionerna. Få saker är så frustrerande som att försöka delta i en diskussion där man inte har läst böckerna eller sett filmerna som de andra runt bordet anspelar på – och skrattar åt.

Hur kunde den bildning se ut som ger oss frimodighet att ösa ur litterära och populärkulturella källor, utan att det leder till exkludering av andra? Jag tror den börjar med nyfikenhet inför de referenser som andra bär med sig, och fördjupas genom insikten om att de referenser vi själva älskar inte nödvändigtvis är bättre eller värdefullare än andras. Genom att vid behov förklara de referenser som vi associerar till bjuder vi in andra att bidra med sina egna reflektioner. Poängen är inte att mekaniskt upprepa vissa fraser, utan att tillsammans upptäcka hur orden kan få en ny och rikare innebörd i en ny kontext.