88375.jpg

Något vi vetat men glömt

24.12.2023 kl. 05:03
Att läsa en bra roman flera gånger ger ofta en befriande känsla. Nu behöver man inte hålla reda på vad som händer hela tiden; man kan vila i språket, i författarens sätt att bygga upp berättelsen, skriver kulturkolumnist Gustaf Widén.

Vi talar lite obestämt om att vissa verk är klassiker, en stämpel som snarast tycks avskräcka läsare, fångade av nuets hektiska puls. Men för att en bok är gammal betyder det inte automatiskt att den är tråkig! Jag kan i princip läsa verk av Thomas Mann, Selma Lagerlöf eller Pär Lagerkvist hur många gånger som helst och alltid finna nya aspekter på vår gåtfulla existens.

Olof Lagercrantz, från mitten av 1900-talet Sveriges ledande kritiker, ägnade åtskilliga år åt historiens största författare. Han lät sig sjunka in i deras värld, samtalade med dem och formulerade sina intryck i en rad biografier: Dante, Strindberg, James Joyce, Marcel Proust, Stig Dagerman. Det är märkliga texter, en sorts litterära renings­bad som jag varmt rekommenderar. Lagercrantz skrev dessutom den vackraste svenska jag vet. ”När litteraturen är som bäst tycker vi oss plötsligt minnas något viktigt som vi vetat men glömt”, heter det i Om konsten att läsa och skriva (1985).

På samma sätt är det med filmer. Hela mitt liv har jag oemotståndligt dragits till biosalongens mörker – och precis som när det gäller böcker använder jag mig ofta av upprepningens magi. Redan som tonåring kunde jag kväll efter kväll se filmer av Ingmar Bergman, som till all lycka brukade visas på någon av de båda biografer som då fanns i Mariehamn. Persona med dess ansikten som flyter samman var en så genomträngande upplevelse att jag flera dagar gick omkring som i trans. Kanske är det den känslan jag hela tiden söker, både när det gäller litteratur och film?

Att hitta tillbaka till den ursprungliga förnimmelsen av tillit, av att vistas i konsten som i ett tryggt rum, är en stund av nåd. Och just så har jag upplevt Martin Scorseses film The Killers of the Flower Moon, den 81-årige regissörens nya mästerverk. Det är en skakande berättelse om hur amerikansk ursprungsbefolkning utrotades av den vite mannen så sent som på 1920-talet. Scenen är staden Fairfax i Oklahoma, som styrs enligt egna lagar. Genom oljefyndigheter blir osakefolket rikt, men inflyttarna går medvetet in för att göra stammens liv så kort som möjligt. Den stolta osakekvinnan Mollie, fantastiskt fint spelad av Lily Gladstone, står för det sant mänskliga i denna mörka tid, där Robert De Niros godsägare är urtypen för den depraverade girigbuken och Leonardo DiCaprio gör sitt livs roll som den lite korkade killen, som vill gott men gör allt fel.

Filmen är tre och en halv timme lång, men jag vill inte missa en sekund. Varje scen är genomarbetad in i minsta detalj, varje bildsekvens har sin plats i helheten.

Om jag har sett den på nytt? Givetvis, flera gånger! Timmarna flyter förbi, du märker det knappt, du lever mitt inne i konstverket. I bilderna, i orden.

Det är konstens mirakel. För ett ögonblick tror du trots allt på drömmen om fred och försoning.