Svenskspråkig skola kan ha avgörande roll för ökande jämlikhet

Foto: Tuomo Aalto

Skribenten Fritjof Sahlström är professor i allmän- och vuxenpedagogik vid Pedagogiska fakulteten vid Helsingfors universitet. Hans forskning och undervisning är inriktad på flerspråkighet, mångfald och social rättvisa inom utbildning, särskilt inom grundskolor i Norden. Sahlström har tidigare arbetat bland annat vid Åbo Akademi och Uppsala universitet.

Anledningen till att diskussionen uppstår är att tidningen Helsingin Sanomat fått kännedom om ett tjänstemannaförslag som i praktiken skulle avsluta den specialiserade undervisningen i grundskolan så som den i dag genomförs, alltså i särskilda undervisningsgrupper. Det förslaget hade i sin tur uppstått som en respons på den omfattande och entydiga forskning som visar att den specialiserade undervisningen bidrar till ökad ojämlikhet, genom att de barn som går i specialklasserna visar sig ha socialt gynnade föräldrar. Konsekvensen blir att de ämnesmässiga specialiseringarna bidrar till parallella spår i skolorna, med olika sorters barn och föräldrar i specialiserade och vanliga klasser.

Man kunde föreställa sig att en utbildningsjämlikhetsdebatt mitt i en lite lam valrörelse skulle ha välkomnats och drivits av de partier som drev värdefrågor inför riksdagsvalet. Så blev det inte. Efter ett par veckor blev det i stället helt tyst.

Det finns många möjliga förklaringar till den tystnaden. En är alla de väljare som på olika sätt har egna positiva erfarenheter av profilering, samtidigt som man är positivt inställd till jämlikhet i utbildning. Jag själv är en av dem som när möjligheten erbjöds ändå valde specialiseringsklasser för mina barn. För att jag som alla andra ville det bästa för mina barn och därför tog de chanser som finns.

Public good eller private good?

Jag menar inte att det skulle vara så att självmotsägande föräldrar är problemets kärna. Snarare är vi ett ganska tydligt exempel på en av de stora utmaningarna för 2020-talets utveckling av jämlik utbildning: glidningen från utbildning som något som kan uppfattas som det gemensamma goda till något som är det privata goda, eller det som den svenska utbildningsforskaren Tomas Englund beskrivit som public good och private good. När de här två drar åt olika håll verkar det vara så att egenintresset har större förutsättningar att bli det som på individnivå styr besluten än det allmänna goda. Rimligt för individer och familjer, men de kollektiva konsekvenserna skapar i praktiken ojämlikhet. Därför är egenintresset ett stort hinder för jämlik utbildning.

Alla ska ha lika tillgång till utbildning av hög kvalitet, oavsett var man bor eller vilken skola man går på.

Jämlik utbildning innebär att alla människor har lika möjligheter att utvecklas och nå sin fulla potential oavsett bakgrund, kön, etnicitet, socio­ekonomisk status eller funktionshinder. Det handlar om att alla ska ha lika tillgång till utbildning av hög kvalitet, oavsett var man bor eller vilken skola man går på. För att uppnå jämlik utbildning räcker det inte med att alla får samma undervisning och samma förutsättningar. Det krävs kompensatoriska åtgärder, där de som behöver mer stöd och resurser än andra får det. Olika för olika är vad som bidrar till att skapa jämlika förutsättningar, så att barn och unga ska påverkas så lite som möjligt av det de inte själva kan påverka, som sitt kön, sina föräldrars utbildning, boende och inkomster, det egna och föräldrarnas födelseland och moders­mål. Till exempel.

Tillsammans så länge det går

Det är frestande att tänka att det som är bäst för det egna barnet är att vara tillsammans med andra ungefär likadana barn. Men den här till synes rimliga hållningen har inget vetenskapligt stöd när man tittar på skola och utbildning i ett lite större perspektiv. På basis av PISA-studierna rekommenderar till exempel OECD att man så länge som möjligt skjuter upp så kallad organisatorisk differentiering, alltså att olika barn placeras i olika utbildningsalternativ. När man, som OECD gjort, studerat hur utbildningssystem i olika delar av världen fungerar visar det sig tvärtom vara så att ju längre och mera man håller ihop, desto bättre blir resultaten. Den positiva effekten uppstår framför allt som ett lyft för mindre gynnade barn, utan ett samtidigt tapp för barn som har gynn­sammare familjeförhållanden och är mera skolorienterade. Av anledningar som vi inte helt ännu känner till tappar alltså inte de barn som har det lätt i skolan något på att det i samma klasser finns barn som på olika sätt har sämre skol­förutsättningar, till exempel mätt i termer av föräldrarnas högsta utbildning.

Utvecklingsriktningen är dyster

Undervisnings-och kulturministeriets senaste så kallade bildningsrapport, med titeln Sivistyskatsaus 2030, är en 300 sidor lång sammanställning av vad olika sorters bildningsvilja åstadkommit i Finland under de senaste femtio åren. Både rapporten och resultaten är imponerande.

Efter många långa år av ökande jämlikhet har kurvorna svängt i andra riktningen under de senaste drygt 20 åren, i en långsamt ökande takt. Den här negativa jämlikhetstrenden sammanfaller med en lika tydligt vikande trend med avseende på ekonomiska satsningar på sådant som grundskola och bibliotek. Bågarna är långa. Det som är dagens problem i grundskolan har kanske uppstått i riksdagsbeslut för femton år sedan. Det är svårt att empiriskt och i mera strikt mening kunna visa på orsakssammanhang över tidsperioder på tiotals år. Men ändå: när man ser att de allmänna bibliotekens kostnader för bokanskaffningar minskat med drygt 60 procent mellan 1990-talet och 2020-talet är det svårt att inte se en koppling mellan böckerna som inte blev köpta och det minskande läsandet särskilt bland barn i utsatta grupper.

Det skulle gå att skriva långt och länge om det minskande samhälleliga intresset för allas bildning, men jag tror inte det är nödvändigt. Det är ett etablerat faktum att det är så, och att det har konsekvenser, till exempel som ökande ojämlikhet.

Vad kunde vi göra på svenska?

I stället: vad kunde vi göra för att åstadkomma det motsatta, alltså ökad jäm­likhet? Eftersom jag skriver för Svenska folkskolans vänner, och dessutom personligen är en stor vän av både svenska och skola för folket, i dag mera känd som grundskolan, tänkte jag avgränsa mig till den kombinationen. Både svenskan och skolan behöver alla vänner de kan få, särskilt när svenskans roll och andel i landet minskar, och grundskolan efter en lång period av upp­byggnad har börjat halka efter.

Foto: Frida Lönnroos

Jag tror att svenskspråkig skola i Finland kan ha en avgörande roll för ökande jämlikhet i utbildning. Jag tror dessutom att det går att göra det på ett sådant sätt att svenskan i Finland långsiktigt stärks, och att det därför finns förutsättningar för att skapa tillräckligt stor samhällsvilja för att det ska kunna lyckas.

Skolan först. Där är problemen som behöver hanteras uppenbara. En del av de ökande orättvisorna är att allt fler barn mår psykiskt dåligt, med oro­väckande snabba ökningar på många områden. Det här berör barn i alla grupper, men på samma sätt som med andra kunskaper är det så att barn till låg-
utbildade föräldrar, barn med utländsk bakgrund, och barn utanför den hetero­sexuella normen är de som far mest illa. THL:s skolhälsoundersökningar är en av många möjliga källor för den som vill fördjupa sig.

För dem av oss som på olika sätt deltar i offentlig debatt är det lätt hänt att tänka på psykisk ohälsa med utgångspunkt i oss själva och våra egna barn, och då främst fokusera studentskrivande betygsstressande blivande universitetsungdomar. De finns, och behöver också hjälp. Men det är inte den offentligt skrivande klassens barn som mår allra sämst i de finländska skolorna.

Svenskspråkiga skolor har nästan alla sorters barn

Inte heller i de svenskspråkiga skolorna. Trots olika cirkulerande versioner av ”svenska-talande-bättre-folk”-berättelser är de svenskspråkiga skolorna i Finland precis lika mångfaldiga som de finskspråkiga när det kommer till föräldrars utbildningsbakgrund, inkomster, boendeform, och när det kommer till avvikelser från normativ heterosexualitet. Visst finns det finlandssvenskar som är lyckliga, snapssjungande och rika. Men i genomsnitt är finlands­svenskarna helt som finnarna. Även när det gemensamma svenska språk som håller ihop ibland också bidrar till att osynliggöra finlandssvensk social mångfald.

Men det finns ett område där de finlandssvenska skolorna radikalt skiljer sig från de finskspråkiga: kulturell mångfald. Det svenska språket gör att de svenskspråkiga skolorna, med några undantag i svenska Österbotten, framstår som kulturella och etniska reservat.

Invandrare väljer finskspråkiga skolor för sina barn. I Helsingfors, till exempel, är fyra av de sju skolor som har noll procent elever som studerar finska eller svenska som andraspråk svenskspråkiga. Geografiskt nära varandra finns svensk- ­och finskspråkiga skolor där de finskspråkiga har tio gånger flera barn som läser finska som andraspråk än vad de svenskspråkiga skolorna i samma område har barn som läser svenska som andraspråk.

För den som tror på en skola som ska förbereda för ett liv i ett mångfaldigt samhälle är det här ett stort rättviseproblem. Var ska de finlandssvenska skolornas elever få möjlighet att lära sig att vara tillsammans med olikhet? Hoppas man på en utökning av svenskan i Finland genom nya finlandssvenskar med andra kulturella och språkliga bakgrunder är läget med svenska som andra­språk ett exempel på att allt inte gått som på Strömsö. Eller kanske tvärtom: att det är just som på Strömsö det gått?

Svenskspråkig skola kan ha avgörande roll för ökande jämlikhet

Oavsett: den finlandssvenska utbildningsgemenskapen är tät, med starka nät­verk och korta vägar mellan lärare, rektorer och kommunala chefer och beslutsfattare. I ryggen finns dessutom en världsunik samling av ekonomiskt starka stiftelser och fonder med uttalat uppdrag att på olika sätt stöda bildning och utbildning på svenska i Finland. Om vi vet vad vi vill har vi därför unika möjlig­heter att lyckas.

Jag började den här texten med att försöka beskriva den ur jämlikhets­synpunkt utmanande spänningen mellan private good och public good, särskilt i en samhällssituation där individuell nytta kommit att få en allt större och mer legitim plats, och där public good-aspekter kommit i skuggan.

Jag tror att det i den finlandssvenska utbildningsvärlden kunde gå att upp­båda ett riktigt gott stöd för ett gemensamt gott som skulle vara fler och mer mångfaldiga elever i så många svenskspråkiga skolor som möjligt. Och jag tror att det målet kunde nås genom att mobilisera den grundläggande föräldraviljan om att vilja det bästa för sina barn.

Den viljan finns hos alla föräldrar, oavsett födelseland och familjespråk. Just nu verkar de flesta föräldrar med utländsk bakgrund tycka att det bästa för deras barn är att lära sig finska. Även om de i bästa fall kunde göra det i de svenskspråkiga skolorna också är det mycket förståeligt att resonera som majori­teten av föräldrar med utländsk bakgrund gör. Så om vi ska få mer mångfald i de svenskspråkiga skolorna är det inte finskan i de svenska skolorna som är anledningen till att de kommer att välja dem.

Foto: Frida Lönnroos

Vi är redo för nya sånger

Det är i stället, tror och föreslår jag, att vi som på olika sätt är engagerade i bildning och utbildning på svenska skapar skolor som är så fria från mobbning, utpekande och utsatthet på grund av olika normavvikelser. Att vi skapar skolor där alla mår bra. Skolor där alla syns och får vara vad de är, utan att ifrågasättas eller göras till exotiska representanter för olikhet. Skolor där alla kan nå sin fulla potential. Lyckas vi med det kommer de nya barnen med utländsk bakgrund snabbt att få sällskap av nya två- och finskspråkiga barn som vill gå i skola på svenska. För att alla vill sina egna barns bästa. Och det allra bästa man kan vilja sina barn är att de mår bra, oavsett vilka de är och vilket språk de undervisas på.

Jämlika och därför attraktiva skolor på svenska kunde på det sättet vara en av de stora pusselbitarna för en större framtida svenska i Finland. Private good som stöder public good, för att tala i utbildningssociologiska termer.

Stora ord, kan man tycka

Men inte någon omöjlighet. Den svenskspråkiga pedagogiken vid Helsingfors universitet är redan profilerad mot mångfald, flerspråkighet och social rätt­visa, och har många års erfarenhet av forskning, lärarutbildning och praktik­samarbete med jämlikhetsfrågor i fokus. Åbo Akademi har en lång erfarenhet av två- och flerspråkighetsforskning och utbildning, både inom akademin och vid Vasa övningsskola, och har ett starkt specialpedagogiskt kunnande. Bland de finlandssvenska finansiärerna är intresset för jämlikhet på svenska väl etablerat och växande, till exempel med Svenska folkskolans vänners inno­vationstävling SFV Start!.

Det finlandssvenska utbildningsjämlikhetsbordet är dukat. Nu är det upp till oss om vi sätter oss, och vem vi bjuder med. Och om vi är redo att ersätta några av snapsvisorna med nya sånger. Jag är.