I mitt hem finns en bastu fylld av smutstvätt. I mitt hem finns tavlor målade av konstnärer jag lyckats övertyga om att bli mina vänner. I mitt hem finns en åldrande katt med mycket åsikter kring hur jag får flytta på saker. I mitt hem finns tusentals böcker staplade ovanpå varandra, på hyllor, på skrivbord, direkt när man kommer in genom dörren, i väskor, dignande över varandra ligger böckerna.
Sedan barndomen har jag associerat böcker med hemtrevlighet. I mitt barndomshem fanns hundratals bruksböcker i varierande genrer. Båda mina föräldrar läste och när jag väl lärde mig konsten fanns det inte mycket annat jag ville göra. Den skönlitterära läsningen blev en trygghet och det eskapistiska med nöjesläsningen en snuttefilt. Läsning var i första hand för mig ett nöje och njutning, något desto mer pretentiöst kom först senare.
Forskning har bevisat att ett hem med minst 80 böcker höjer barnets bildningsnivå, trots att barnet inte ens läst alla böckerna. Tidigare har man talat mycket om att hem med böcker automatiskt leder till läsning. Sanningen är mera den att det leder till att förstå vikten av information och kunskap om föräldrarna väljer böcker framom skärm. Läsning kommer inte automatiskt från att äga böcker i sig, speciellt inte om tre skärmar samtidigt är mer normaliserat än att äga böcker.
I extas utropade jag lyckligt
att hen inte hade någon tv.
I mitt hem finns ingen tv. Vilket är det första folk anmärker vid när de besöker mig. Jag är alltför beroende av min telefon och sitter dessutom framför datorn för skrivarbetet. Min sammanlagda skärmtid är säkerligen åtta timmar per dag på grund av mitt yrke och anlag. Filmer och serier tittar jag ibland på på datorn, men för det mesta hemma hos vänner eller vid filmfestivaler. Film är för mig en social handling där man efter tittandet analyserar det man sett. Jag är redan bunden vid två skärmar och en tredje skulle uppta den sista ensamt hoppande hjärncellen kvällstid.
När jag första gången var hemma hos en författarkollega stod jag förbluffad och lycklig i vardagsrummet. Rummet bestod av ett par soffor, några tavlor och tiotals hyllmetrar fulla av böcker. I extas utropade jag lyckligt att hen inte hade någon tv. Det var första gången jag träffade någon lika extrem i sitt synsätt av boken som livsstil.
Det var underbart.
I mitt hem bor en lillgammal person från en annan tid, en tid som kanske inte existerat annat än i den romantiska bildningens ideal. Visst är det störande när bokhögarna faller över varandra när man har bråttom och att nya bekanta tycker man är lite märklig då man har mer böcker än pengar på kontot. Bokextremism i hemmet behöver kanske inte vara lösningen till hur man använder sin ensamt hoppande hjärncell efter arbetet, men det skadar inte att ta bort ens en skärm ur synfältet ibland.
Rosanna Fellman är estradpoet, författare och översättare.
Kolumnen har publicerats i SFV-magasinet 3/26.
